Sveriges riksdag

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
  1. redirect Rilpedia:AutoWikiBrowser
Riksdagshusets entré
Västra riksdagshuset sett från Rosenbad.
Riksgatan mellan de två huvudbyggnaderna.
Plenisalen (kammaren) i riksdagshuset.
Fil:Andrakammarens plenisal.jpg
Andrakammarens plenisal.

Sveriges riksdag, riksdagen, är Sveriges parlament. De folkvalda på riksnivå, riksdagsledamöterna, samlas i riksdagen, som har 349 ledamöter och leds av en talman. Riksdagsval i Sverige sker vart fjärde år, tredje söndagen i september. Riksmötet öppnar den tredje tisdagen i september varje år utom valår, då det öppnar några veckor senare. För att ett parti ska få plats i riksdagen krävs minst fyra procent av rösterna vid ett val, eller tolv procent av rösterna i någon valkrets.

Historiskt sett kan ordet riksdag ha tre betydelser; dels det beslutande och politiska organet, dels den tidsperiod under året då riksdagsarbetet pågår[1] och dels själva byggnaden, riksdagshuset.

Innehåll

Organisation

Riksdagen är organiserad i sexton riksdagsutskott samt i EU-nämnden. Utrikesnämnden intar en särställning då den leds av statschefen, Konung Carl XVI Gustaf, och är ett samrådsorgan mellan regeringen och riksdagen. Det årliga riksdagsarbetet indelas i arbetsperioder som kallas sessioner. Riksdagen är representerad i internationella organ, till exempel Europarådet, Europeiska unionen, Nordiska rådet och Förenta nationerna. Riksdagens funktion, direktiv och bestämmelser, föreskrivs av Riksdagsordningen (RO).

Riksdagen har liksom regeringen myndigheter knutna till sig, vilka i flera fall har till funktion att verka för riksdagens kontrollmakt. För närvarande har riksdagen sju myndigheter:

Uppgifter

Sveriges riksdag utgör landets lagstiftande makt. Den är Sveriges högsta beslutande organ, och den viktigaste demokratiska församlingen i landet. Riksdagen debatterar, formulerar och beslutar om alla lagar i Sverige.

Riksdagsarbetet består bland annat i att behandla förslag på nya lagar. Dessa finns i två varianter, dels propositioner som är förslag skrivna av regeringen. Dels motioner som är förslag som är författade av enskilda riksdagsledamöter. Dessa motioner och propositioner behandlas inom det utskott som har hand om förslagets ämnesområde och utskottets beslut skrivs ned i ett utskottsbetänkande. Riksdagsledamöterna arbetar även med att delta vid arbetsplena och bordläggningsplena, framställa spörsmål, interpellationer, till statsråd, och i att debattera. Riksdagsledamöternas arbete pågår i stor utsträckning inom de enskilda utskotten.

Riksdagen har även flera kontrolluppgifter, där den kontrollerar regeringens och myndigheternas arbete. Ett av riksdagens viktigaste beslut är att anta statens budget som lämnas som en proposition av regeringen till riksdagen två gånger per år.

Historia

Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagens talman
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Monarkin
Myndigheterna
Dömande makt
Domstolsväsen
Administrativ indelning
Län
Kommuner
Huvudartikel: Riksdagens historia

Redan år 1435 kallade man till ett möte i Arboga för att diskutera och besluta om rikets angelägenheter. Arboga möte har därför ibland kallats Sveriges första riksdag. Men först vid Gustav Vasas två riksmöten i Västerås 1527 och 1544 kan man tala om en riksdag med representation av de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder. Själva termen riksdag kom i bruk under 1540-talet. På 1600-talet skapades fastare regler för riksdagen. Utskottsväsendet växte fram. Bestämmelser infördes om vilka som skulle kallas till riksdagen och vid vilka tillfällen riksdagen skulle inkallas. Det karolinska enväldet, vars införande skedde i samverkan med riksdagen, försvagade riksdagens ställning. Riksdagen blev ett lydigt redskap i kungens händer.

Frihetstiden

Desto större dominans fick riksdagen under frihetstiden1700-talet, då i stort sett all makt koncentrerades till ständerna. Ett partisystem, hattar och mössor, och en parlamentarism, som företer vissa likheter med nutidens, växte fram. Traditionerna i det nuvarande riksdagsarbetet, särskilt inom utskotten, går tillbaka till denna tid (för exempel på riksdagsutskott under frihetstiden, se Riksdagen 1760-62). Detta ständervälde, slutligen försvagat av ekonomiska kriser, ståndsmotsättningar och korruption, föll samman när Gustav III genomförde sin oblodiga statsvälvning år 1772. Makten gled sedan undan för undan över i kungens händer.

1809 års författning

År 1809 fick Sverige en ny författning. Den föreskrev en delning av makten mellan kungen och riksdagen, som fortfarande bestod av de fyra stånden. Även domstolar och myndigheter fick en självständig ställning och JO-ämbetet inrättades. Maktdelningsläran, som skilde mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt, utövade stort inflytande på 1809 års regeringsform som, låt vara med stora ändringar, kom att gälla till och med år 1974. Riksdagsordningen tillkom år 1810.

Tvåkammarsystem

Under åren 1809–1974 gjordes viktiga förändringar i författningen för att även de framväxande nya samhällsklasserna skulle bli representerade. År 1865 avskaffades ståndsriksdagen och ersattes med ett tvåkammarsystem. Efter tvåkammarriksdagens införande 1867 valdes första kammaren indirekt genom landstingen och de största städernas kommunala församlingar. Den ansågs representera ”bildningen och förmögenheten”. Endast män var dock valbara på grund av ålders-, inkomst- och förmögenhetsvillkor. För valbarhet till första kammaren krävdes att man

  • hade fyllt 35 år
  • samt
    • a) ägde en fastighet taxerad till minst 80 000 riksdaler eller
    • b) hade en skattepliktig inkomst på minst 4 000 riksdaler.

Endast 6 000 personer i hela landet uppfyllde dessa krav; de 125 ledamöterna i första kammaren hade inte heller något arvode för sitt arbete i riksdagen. Ledamöterna i första kammaren fördelade sig 1867 yrkesvis som 40 procent högre ämbetsmän, 35 procent godsägare och 25 procent storföretagare. [2] Jämsides med den allmänna rösträtten utvecklades och accepterades allmänt det parlamentariska styrelseskicket, som innebär att regeringen för sin existens är beroende av riksdagens stöd.

Rösträtten

Rösträttsfrågan kom att debatteras livligt från 1860-talet, då krav på en i praktiken allmän rösträtt fördes fram. Allmän rösträtt (men ej lika rösträtt) för män vid val till andra kammaren genomfördes år 1909. År 1918 infördes allmän och lika rösträtt för män, och år 1921 för kvinnor, och inte förrän då blev riksdagen fullt ut en demokratisk representation för hela folket. Rösträtt till första kammaren 1867-1911 berodde på förmögenhet och inkomst och även bolag och juridiska personer kunde ha rösträtt. Även kvinnor som betalade skatt hade rösträtt. Mer än hälften av alla män hade kommunal rösträtt men eftersom rösträtten var graderad (ju större förmögenhet/inkomst desto fler röster hade väljaren) var det för de allra flesta meningslöst att delta i valen. Ledamöterna i första kammaren hade mandatperioder på nio år; en niondedel av kammaren byttes ut årligen.

Rösträtt vid val till andra kammaren var mellan 1867 och 1911 begränsad på följande sätt: Rösträtt hade svenska medborgare,

  • som var män
  • 21 år fyllda
  • samt
    • a) innehade fastighet taxerad till minst 1 000 riksdaler (senare kronor) eller
    • b) arrende av jordbruksfastighet taxerad till minst 6 000 riksdaler eller
    • c) uppbärande av skattepliktig inkomst på minst 800 riksdaler.
  • Dessutom krävdes att man hade betalat sina skulder (kommunalskatten) till kommunen.

Reglerna om rösträtt gjorde att kammaren knappast valdes på ett demokratiskt sätt: 5,5 procent av befolkningen och 21 procent av alla myndiga män hade rösträtt. För att vara valbar måste man vara 25 år fyllda samt ha rösträtt.

Rösträttsreformen 1909 innebar att andra kammarens väljarkår ökade från 9,5 procent till 19 procent av den totala folkmängden. Rösträttsåldern höjdes från 21 till 24 år. Män som levde av fattigvården, ej hade fullgjort värnplikt och kvinnor saknade generellt rösträtt. För val till första kammaren infördes en 40-gradig skala. År 1918 infördes kvinnlig rösträtt och kraven på betalda skulder till kommunen togs bort. Rösträttsåldern för val till andra kammaren sänktes till 23 år. Rösträttsåldern för val till första kammaren höjdes från 21 till 27 år (sänkt till 23 år 1937, 21 år 1941 och 20 år 1965). Den som var varaktigt försörjd av fattigvården eller satt i konkurs saknade fortfarande rösträtt. Kravet på fullgjord värnplikt togs bort 1922. Rösträttsreformerna innebar att 54 procent av hela befolkningen hade rösträtt 1921.[2]

Enkammarsystem

Riksdagens mandatfördelning 1929-2006.

År 1971 övergavs tvåkammarsystemet och en kammare med 350 ledamöter infördes. Samtidigt gjordes utskottsväsendet om. Systemet med olika utskott för lagfrågor respektive budgetfrågor övergavs och 16 utskott för olika ämnesområden, fackutskott, inrättades. Tre år senare, 1974, fick Sverige en ny regeringsform. Parlamentarismens principer skrevs in i regeringsformen och talmannen tilldelades en central roll vid bildandet av regeringar. Till valet 1976 sänktes rösträttsåldern från 20 år till 18 år.

Jämviktsriksdag

Olägenheterna med ett jämnt antal ledamöter visade sig ganska snart. Vid riksdagsvalet 1973 fick de socialistiska och borgerliga blocken 175 riksdagsplatser var. Det ledde till att flera omröstningar i riksdagen fick avgöras med hjälp av lotten. Den 10 januari 1975 hölls riksdagens högtidliga öppnande som från och med detta år kallades riksmötets öppnande, i det provisoriska riksdagshuset vid Sergels torg. 1975 års riksmöte varade endast under vårsessionen eftersom riksdagens arbetsår ändrades från att tidigare ha omfattat en vår- och en höstsession till att omfatta en höst- och en vårsession. Den 15 oktober 1975 öppnades således 1975/1976 års riksmöte och från och med 1976/1977 års riksmöte har kammaren 349 ledamöter.

Fyraårig valperiod

År 1994 fattade riksdagen två beslut som förändrade riksdagens arbete: dels att valperioden skulle förlängas från tre till fyra år, dels att budgetarbetet skulle effektiviseras. Det senare innebär att budgetåret numera löper på kalenderår samt att budgetpropositionen läggs fram och behandlas under hösten.

Grafisk presentation av gamla valresultat

Valår M C FP KD NYD MP S V Grafisk presentation Röstande:
1970 41 71 58 163 17
41 71 58 163 17
88,33%
1973 51 90 34 156 19
51 90 34 156 19
90,84%
1976 55 86 39 152 17
55 86 39 152 17
91,76%
1979 73 64 38 154 20
73 64 38 154 20
90,72%
1982 86 56 21 166 20
86 56 21 166 20
91,44%
1985 76 44 51 159 19
76 44 51 159 19
85,96%
1988 66 42 44 20 156 21
66 42 44 20 156 21
85,96%
1991 80 31 33 26 25 138 16
80 31 33 26 25 138 16
86,73%
1994 80 27 26 15 18 161 22
80 27 26 15 18 161 22
86,82%
1998 82 18 17 42 16 131 43
82 18 17 42 16 131 43
81,39%
2002 55 22 48 33 17 144 30
55 22 48 33 17 144 30
80,11%
2006 97 29 28 24 19 130 22
97 29 28 24 19 130 22
81,99%

Riksdagen i dag

Riksdagspartier

Partier representerade i Sveriges riksdag idag (med resultat i riksdagsvalet i Sverige 2006) är

Småpartispärrar

Det finns en begränsning om att politiska partier måste erhålla minst fyra procent av de avlagda rösterna för att komma in i riksdagen – denna gräns brukar kallas fyraprocentsspärren. Om partiet får minst tolv procent av rösterna i en valkrets så kan det dock få del av valkretsens fasta mandat. Det har dock aldrig hänt att ett parti kommit in i riksdagen på det sättet.

Mandat per parti

Mandatfördelning i Sveriges riksdag
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti: 130
Moderata samlingspartiet: 97
Centerpartiet: 29
Folkpartiet liberalerna: 28
Kristdemokraterna: 24
Vänsterpartiet: 22
Miljöpartiet de gröna: 19

Se även

Externa länkar

Referenser

  1. (sedan införandet av nuvarande regeringsform 1975 formellt kallat riksmöte)
  2. 2,0 2,1 Carlsson, Sten. "Partiväsendet i den svenska tvåkammarriksdagen 1867-1970". I Norberg, Anders m.fl (red.) (1988). Tvåkammarriksdagen 1867-1970. Stockholm: Sveriges riksdag. ISBN 91-22-01286-9
Personliga verktyg