Från Rilpedia

Gröna blixten är ett sällsynt optiskt fenomen då, under solnedgång eller soluppgång, en del av solen för ett kort ögonblick skiftar färg från den valiga röda eller orangea till den mer ovanliga gröna. Gröna blixtar kan observeras från alla altituder (till och med från ett flygplan) tackvare att de är beroende av astronomiska hägringar. [1] De kan också ses oavsett longitud och latitud, även om de är vanligare i vissa regioner där förhållandena är mer gynnsamma. Oftast ses de över ”ostörda” horisonter (som till exempel stora vattenmassor) men det är även möjligt att se dem över bl a bergstoppar och moln. Det är också värt att nämna att det inte är helt korrekt att säga ’gröna blixten’ - det finns många varianter av gröna blixten, det finns alltså ingen den gröna blixten. Men trots deras skillnader så har de också mycket gemensamt.

Förklaring

Gröna blixtar är biprodukter av stora variationer i den astronomiska refraktionen vid horisonten. [2] Vår atmosfär är uppdelad i flera olika skikt vars luft varierar i såväl temperatur, densitet och tryck som kemiska sammansättning. Olika förhållanden mellan dessa skikt leder till olika typer av solnedgångar.

Ljus rör sig långsammare i lägre belägen luft med hög densitet än i den högt belägna, tunnare luften, vilket innebär att solstrålarna böjs något längs vår bågformade jordyta när det passerar igenom vår atmosfär. Ljus med en högre frekvens (grönt/blått ljus) böjs mer än till exempel det röda ljuset som har än lägre frekvens, detta ger möjligheten till att gröna/blå ljusstålar kan synas även efter de röda/orangea ljuset blockerats av horisonten.

Gröna blixtar är förstärkta av astronomiska hägringar, vilka ökar gradienten i atmosfären och därmed även böjningen. Det är mer vanligt med grönblixtar i klar luft, då solnedgångens ljus når betraktaren utan att spridas på vägen. Man kanske förväntar sig att en blå blixt ska följa den gröna men det är betydligt mer ovanligt då det blå ljuset oftast sprids ut innan det når betraktaren, kvarlämnande enbart ljus som verkar grönt.

Med hjälp av förstoring så kan man ofta faktiskt se en väldigt smal strimma grönt längs solens övre kant vid alla solnedgångar i klar luft. Däremot, för att det ska bli en mer tydlig blixt eller pelare krävs en kraftigare skiktad atmosfär samt hjälpen av de astronomiska hägringarna som förstorar det gröna ljuset för en kort period. OLIKA TYPER AV GRÖNA BLIXTAR Det finns en uppsjö av olika varianter av gröna blixten. De varierar i allt från utformning, storlek och hur länge de varar till vilken färg de har. De vanligaste rapporterna om grönblixtar gäller de ’’’ringa och imiterade hägringsblixtarna’’’ - de övriga variationerna står enbart för c:a 1 %.

Ringa Hägringsblixt

Följ den här länken [3] för att få se en väldigt förstorad (men hyfsat realistisk) simulering av en ”ringa hägringsblixt”, eller en s.k. omega solnedgång, som vanligen ses då observatören befinner sig nära havsnivån. För att just denna gröna blixt ska kunna ske krävs det att jordytan är varmare än luften ovanför och några karaktäristiska drag hos den är den ovala formen med platt undersida och att den endast varar i 1-2 sekunder. [4] Samma regler gäller för en omega soluppgång men de är väldigt lätta att missa då get går fort och det är svårt att få syn på om man inte vet var och när man ska leta.

Imiterad Hägringsblixt

En imiterad hägringsblixt kan observeras om man befinner sig ovanför en termisk inversion, tittandes in i ett atmosfäriskt lager och ut igen på andra sidan på solnedgången (vilket är möjligt tack vara jordytans böjning). Lagret man tittar igenom måste också vara kallare än det skikt man befinner sig i och de som befinner sig längre ut. Man känner igen en imiterad hägringsblixt tackvare indragningen som verkar nypa av solens topp för att forma en tunn spetsig grön strimma ovanför. Likt den ringa hägringsblixten är den imiterade hägringsblixten en grön “kant” som går att se då olika bilder skapade av olika atmosfäriska skikt möts under rätt omständigheter. Man kan använda sig av Wegeners princip [5] om en atmosfär I två delar för att hjälpa till med förklaringen. Det ena delen/lagret befinner sig ovanför observatören skapar den gröna kanten medan den andra, som befinner dig under observatören, förstorar och förstärker effekten vid en fix altitud med hjälp av hägringar. När solen kommer in i förstoringsområdet så kan observatören se en grön blixt.

[[Gröna blixten i skönlitteratur och film ]] Jules Verne, den tidiga franska science fiction-författaren, skrev en bok med titeln "Le rayon vert" ("Gröna strålen") vars hjälte jagar detta flyktiga fenomen.

Eric Rohmer, en fransk filmregissör, gjorde en film med titeln: "Den gröna strålen" i vilken man får se en grön stråle i sista scenen.

Den gröna blixten spelar också en stor roll i Walt Disney Pictures film Pirates Of The Caribbean: At World’s End, då en grön pelare sedd vid solupp- och nedgång ses som en signal för de som reser till och från ”Davy Jones' Locker”.