Europeiskt lodjur
Från Rilpedia
| ?Europeiskt lodjur Status i världen: Missgynnad[1] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Kattdjur Felidae |
| Släkte: | Lodjur Lynx |
| Art: | Europeiskt lodjur L. lynx |
|
|
|
| §Lynx lynx Auktor: Linné, 1758 |
|
 Utbredningskarta
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Det europeiska lodjuret (Lynx lynx) är Europas största kattdjur och kom till den Skandinaviska halvön för 9 000 år sedan, ungefär samtidigt med rådjuret, älgen, vildsvinet och rödräven. Då fanns redan varg och människa på plats.[källa behövs]
För knappt 4 000 år sedan blev klimatet mildare och förutsättningarna för boskapsskötsel blev bättre. Därmed uppstod den konkurrens mellan människa och lodjur som pågår än idag.
Innehåll |
Beskrivning
Ljust brun med mörkare fläckar, svansspetsen är mörk. Långa ben med mycket stora trampdynor. Öronen har tofsar. Lodjuret blir 67–110 cm lång och har en mankhöjd på upp till 70 cm, svanslängd av 5–17 cm. Vikten varierar från 15 kg till över 30 kg.[2]
Föda och födorevir
Lodjur jagar först och främst klövvilt, harar, skogsfågel, smågnagare, får och getter, mindre rovdjur i den ordningen, som den fångar efter en smygande jakt följd av en kort attack. I renbetesområdet är renen det viktigaste bytesdjuret.[källa behövs] En lodjursfamilj, bestående av hona och två ungar, äter upp ett rådjur på ungefär två dygn. Hemområdet är stort med en area på omkring 10000 ha men skiftar med årstiderna. Hanar och honor har två tämligen oberoende system av hemområden som överlappar mellan könen, men grannar av samma kön undviker varandras område till största del. [3]
Lodjur i Sverige
Lodjuren i Sverige är av underarten skandinavisk lo (L. lynx lynx). Under 1800-talet ökade jakttrycket på allt vilt, och när älg-, hjort- och rådjursstammarna minskade radikalt under 1800-talets slut, vek lostammens storlek brant nedåt.[källa behövs] Efter 1925 fanns bara en spillra av beståndet kvar, huvudsakligen i Jämtland och Västerbottens inland. Sammanlagt ett hundratal djur, kanske så få som ett par tre dussin.[källa behövs]
Lon fridlystes under åren mellan 1927 och 1942.[4] 1983 förkortades jakttiden eftersom stammen hade minskat. 1986 fredades lodjuret i större delen av landet och mellan 1991 och 1995 var lodjuret fridlyst. Sedan dess har en viss skyddsjakt på lodjur bedrivits.[4]
1986 fanns det ungefär 200 lodjur i Sverige. Efter inventeringen 2005 bedöms antalet lodjur i landet uppgå till cirka 1 500.[4] Lon är ständigt på vandring inom sitt hemområde. Ofta använder den samma stigar om och om igen, så kallade lodjursväxlar. Det äldsta kända lodjuret i frihet blev hela 17 år gammalt. Tolv till fjorton är annars sannolikt en mera normal lo-livslängd i det vilda.[källa behövs]
Den vanligaste dödsorsaken hos lodjursungar är svält.[källa behövs]
Göpan eller lokatten är Hälsinglands landskapsdjur.[5]
Referenser
Noter
- ↑ Lynx lynx på IUCN:s rödlista, auktor: Cat Specialist Group (2002), version 11 maj 2006.
- ↑ Stubbe und Krapp, s. 1122
- ↑ Christer André: Bo Tynderfeldt: Kunskap för jakt, Bilda förlag, 2005, sid. 83. ISBN 91-574-7831-7.
- ↑ 4,0 4,1 4,2 ArtDatabankens sida om lodjuret
PDF - ↑ Landskapssymboler för Hälsingland på Hälsingland Turism
Tryckta källor
- Christer André: Bo Tynderfeldt: Kunskap för jakt, Bilda förlag, 2005. ISBN 91-574-7831-7.
- H. Hemmer: „Felis (Lynx) lynx“ Linnaeus, 1758. Luchs, Nordluchs. I: M. Stubbe, F. Krapp (utgivare): Raubsäuger–Carnivora (Fissipedia), del 2. Mustelidae 2, Viverridae, Herpestidae, Felidae. Aula, Wiebelsheim 1993, ISBN 3-89104-528-X (Handbuch der Säugetiere Europas. band 5), s. 1119–1167
Externa länkar
 |
 |
 |
 |
