Dialektik
Från Rilpedia
Dialektik (grek. dialektike, av dialegein, "plocka isär", egentligen "samtalskonst") är ett logiskt förfarande där begrepp sätts i motsats mot andra.
Innehåll |
Antiken
Eleaten Zenon ägnade sig åt dialektik i dess urprungliga grekiska betydelse och den utvecklades vidare av sofisterna. Hos Platon fick termen en ny betydelse och användes som beteckning för det filosofiska sanningssökandet. Man försökte nu att genom begreppens inbördes motsats komma fram till tingens väsen, idéerna. Aristoteles det bevisningssätt, då man utgår från givna satser för dialektik.
Modern tid
Kants dialektik
Immanuel Kant använde termen dialektik pejorativt och menade med det en skenbar logik, enligt vilken man inte lär sig något om kunskapens innehåll, utan genom den tomma logiska formen av tänkande skaffar sig skenet av sann kunskap. Därför ville Kant använda termen dialektik i sitt system endast för att beteckna "en kritik av det dialektiska skenet". Han kallar därför "den transcendentala dialektiken" den del av "kritiken av det rena förnuftet". Med detta vill han visa att förnuftet i betydelsen av en osinnlig tankeförmåga inte kan några verkliga kunskaper.
Hegels dialektik
Hegel påstår att förnuftet kan upptäckas i historien, trots de stora motsägelserna och kaoset vi vid en ytlig betraktelse kan tro oss se. Dialektiken var Hegels sätt att avtäcka människornas felsteg och strävanden och visa hur förnuftet med nödvändighet utvecklas mot ett allt större vetande. För Hegel betyder dialektikens logik att man kan demonstrera hur förnuftet utvecklas till en punkt, där det möter på självmotsägelser som med nödvändighet tvingar det till en övergång till en högre sanning som införlivar och upphöjer motsägelsen till ett högre stadium. Detta nya stadium utvecklas men kommer också i sin mogna form att stöta på självmotsägelser som tvingar den till en ny högre form som innesluter de föregående formerna.
Enligt Hegel är människorna i sina dagliga bestyr motorer för förnuftet eller andens utveckling. Redan Platon gjorde en distinktion mellan aisthesis det vi upplever med sinnena och noein det vi kan uppfatta med vårt förnuft. Hegel pekar på hur dialektiken och förnuftet verkar inom logik, politisk filosofi, ontologi och så vidare och i hans kanske mest berömda verk andens fenomenologi - medvetandets utveckling mot självmedvetande och absolut vetande.
Hegel talar ofta om hur dialektiken i en första fas är i-sig (an-sich) och hur den utvecklas, mognar och når sin övermogna fas där konflikt och självmotsägelser blir tydliga. Den övergår då i sin motsats, som upplöser problemen i dess första fas. Dialektiken befinner sig då i en fas som är för-sig (für sich) och på nytt genomgår dialektiken en fas där självmotsägelserna tvingar den till försoning som leder till ett nytt och högre stadium, som upphäver de tidigare faserna men införlivar också dessa med den nya fasen som då är i-och-för-sig (an-und-für-sich). Så fortgår motsatsernas spel i en allt högre spiral som slutar enligt Hegel först i det Absoluta.
Komplexiteten i Hegels tankegångar gör att det finns många myter och fel om hans filosofi, en av de mest seglivade är att han skulle använda sig av schemat tes-antites-syntes i sin dialektiska metod. I själva verket avfärdadade Hegel detta som "kantiansk formalism" och som ett andelöst schema.
Källor
- Mueller E.. Gustav, The Hegel Legend of "Thesis-Antithesis-Synthesis": The journal of the history of ideas vol.19 1958
Se även
|
||||||||||||||||||||||||||
