Carl Östergren

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Carl Östergren med signatur

Carl Ludvig Östergren, född 6 maj 1842 i Norrköping, död 10 april 1881 i Gävle, var en svensk skald och lärare.

Östergrens sinne för naturens skönhet fick väckelse i den romantiska Kolmårdstrakten, och han började tidigt skriva vers. Som student i Uppsala 1861, upptogs han i den sönderfallna kretsen Namnlösa (student-) samfundet och lämnade under signaturen Fjalar, som han i fortsättningen bibehöll, lyriska bidrag till samfundets publikationer ”Sånger och berättelser” (1863) samt tjänstgjorde som dess sekreterare, sedan Ernst Björck 1866 lämnat Uppsala. Efter en längre studieresa i Tyskland och Frankrike promoverades Östergren 1869 i Uppsala till filosofisk doktor på en avhandling om Vitalis, hans liv och diktning, vilken omedelbart föranledde hans kallelse till docent i svensk litteraturhistoria. Samma år fick han en adjunktur vid högre elementarläroverket i Gävle.

I Östergrens Dikter (1871) och Nya dikter (1879) framträder på ett särdeles vinnande sätt hans ljusa och ädla livsåskådning, hans flärdlösa, mild allvarliga, älskvärda personlighet. Helst återger han intryck av den nordiska naturens skönhet, ungdomligt svärmeri, trogen kärleks stilla lycka, sommaridyller och fredens välsignelser, och varmt, men försynt prisar han glädjens och skönhetens makt. Hans oskyldiga och idealistiska sinnelag kände sig med tiden smärtsamt berörd a åtskilliga samhällsföreteelser, så att han i en eller annan senare dikt gav luft åt sin bitterhet mot det dystra verklighetsskildrandet i litteraturen, köpslåendet i fråga om fosterlandets försvar, utvandringsbegäret och spridandet av missnöje bland de djupare folklagren, men bättre igenkänner man skaldens skaplynne, när han vid samma tid ger uttryck åt en ljus resignation eller låter sin ungdoms lyra åter ljuda i fylligare ackorden.

Till hans mera omtyckta eller framstående dikter höra Vårkvitter, Tiggaren, En sommarkväll i Sachsen, Viola, Två slagfält, Vintervälde, Midsommarvaka, Modersoro, Sjömanshustrun, Fjäriln, Till min son, När jag blir stor och Prolog vid invigningen av Gävle nya teater. Östergren åstadkom även ett betydande antal smidiga och sant poetiska försvenskningar av tysk lyrik (Anastasius Grün, Friedrich Rückert, Adelbert von Chamisso, med flera). Med de två sistnämnda ägde han själv frändskap. I likhet med flera av sina jämnåriga var han påverkad av Johan Ludvig Runeberg.


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Östergren, Karl Ludvig, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg