Romerska republikens inre utveckling

Från Rilpedia

Version från den 16 mars 2009 kl. 10.28 av Tompa76 (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Romerska riket
Historia
Organisation
Kultur

Romerska republikens inre utveckling Artikeln handlar i huvudsak om den inre utvecklingen i den Romerska republiken/staten under perioden 300-60 f.Kr. Artikeln Romerska republiken behandlar utrikespolitisk utveckling (även slutet och orsakerna till republikens sammanbrott).

Den romerska republiken genomgick stora förändringar periden 300 f kr fram till det första Triumviratet år 60 f kr. Från att ursprungligen varit en stadsstat var man i början av sista seklet f kr ett imperium som omslöt större delan av Medelhavsområdet.

Visserligen hade den romerska republiken/staten böjat expandera redan under 300-talet f kr men de riktigt stora erövringarna började ta fart först under 200-talet f kr. Perioden var också en tid med stora inre omvälvningar. Nya över och underklasser skapades, armén omorganiserades och efterhand knöts mer och mer makt till några enskilda senatsfamiljer. Konflikter mellan dessa och mäktiga generaler skulle under sista århundrat f kr leda till en rad inbördeskrig och mängder med politiska mord. Konflikter som till slut gjorde att republiken slutade att fungera och kejsardöme infördes år 27 f kr. I praktiken hade dock republiken slutat att fungera redan vid tiden för första trimviratet.

Innehåll

Mellersta republiken 300-133 f kr

De första århundradet efter republikens grundande 509 f kr hade präglats av motsättningar mellan de aristokratiska patricierna och plebejerna. De sistnämnda var från början förvägrade tillträde till de högre ämbetena men lyckades efterhand tillskansa sig mer och mer rättigheter och blev i senaten jämställda med patricierna.

Från början av 200-talet f kr fanns ingen diskriminerande lagstiftning kvar men i praktiken innebar förändringarna ingen egentlig demokratisering. Bland plebejerna fanns några släkter som tjänade enorma summor pengar och dessa närmade sig nu patricierna. Resultatet blev att det skapades en ny överklass, kallad nobiliteten. Denna nya överklass slöt sig och i praktiken var det nästan omöjligt för någon plebej att nå de högsta ämbetena om han inte tillhörde nobiliteten.

Det som romarna kallade "folket" bestod från och med 300-talet f kr av alla fria män men som vi sett var det romerska samhället långtifrån demokratiskt även om man jämför med demokratierna i det antika Grekland. Förutom det främsta organet, senaten fanns det flera olika församlingar, consilium. Ämbetsmännen tillsattes av de olika församlingarna (de viktigaste ämbetena av senaten). Ämbetsmännen hade stor exekutiv makt.

Under andra hälften av 300-talet och början av 200-talet la Romarna successivt den Appeninska halvön under Romersk överhöghet. Från och med 270 f kr behärskade man hela nuvanande Italien söder om floden Po. För att försvåra gemensamt motstånd från de erövrade folken försågs de med olika grader av fri och rättigheter, s.k söndra och härska taktik som åtminstone tills vidare var mycket framgångsrik.

Resten av den Mellersta republiken fram till 133 f kr präglades av oavbruten romersk expansion i Medelhavsområdet. Forskarna har länge debatterat huruvida expansionen var ett resultat av ren imperialism eller resultat av andra omständigheter? Någon gemensam ståndpunkt finns inte men nånga historiker anser ändå att ekonomiska aspekter tycks (åtminstone i de flesta fall) ha varit viktigare än poltiska.

De erövrade områdena utanför Italien behandlades i regel som områden under "permanent" ockupation. På papperet fanns från och med 149 f kr ett skydd för de erövrade folken att få skydd från övergrepp och grymheter begångna av enskilda romerska soldater och ståthållare. Men de domstolar som skulle ombesörja att straffa de skyldiga fungerade mycket dåligt. Det säkraste sättet att skydda sig (såväl för enskilda som städer) var att etablera vänskapliga kontakter med rika romare.

Senrepubliken (fram till 60 f kr)

Republikens sista århundraden präglades inrikes framförallt av djupa sociala kriser, allt större motsättningar mellan de olika släktena inom nobiliteten och slutligen av ett totalt sammanbrott för det republikanska statsskicket som mängder av inbördeskrig.

De tre Puniska krigen mot Karthago 264-146 f kr tärde hårt även på Romarna. Framförallt drabbades bondebefolkningen hårt. Fram till dess hade den romerska krigsmakten förlitat sig på en värnpliktsarmé där bondebefolkningen utgjorde ryggraden men efter dessa krig fanns inga förutsättningar för att behålla värnpliktsarmén. Istället gick man alltmer över till en yrkesarmé. Soldaternas pension garanterades inte av den Romerska staten utan av generalerna. Soldaterna blev därför lätt lojala i första hand mot sina generaler och inte den romerska staten. Detta gjorde det lätt för makthungriga personer att sätta upp privatarmér vilket var en av orsakerna till de ständiga inbördeskrigen och i förlängningen slutet för republiken.

De Puniska krigen drabbade som sagt bondebefolkningen mycket hårt och krigen ryckte undan förutsättningarna att behålla värnpliktsarmén. Mängder med bönder stömmade in till städerna eftersom stora delar av landsbygden var förrödda. Den snabba urbaniseringen ledde till stora sociala missförhållanden i städerna och en ny underklass, kallad proletariatet skapades.

Det fanns progressiva krafter inom senaten som försökte hjälpa bondebefolknen på fötter igen samt stödja proletariatet i städerna. De främsta av dessa var de två bröderna Gracchus(Tiberius och Gaius) som var framstånde medlemmar i den plebejiska nobiliteten. De var både folktribuner och försökte via en jordreform att utdela ny jord till egendomslösa bönder. Detta mötte hårt motstånd bland de konservativa krafterna inom senaten. Båda bröderna mördades, Tiberius 133 f kr och Gaius 121 f kr. Efter mordet på Gaius följde en massaker på hans anhängare där 3000 mördades. De flesta forskare är emellertid eniga om att bröderna inte bara drev sin politik av sociala skäl. Minst lika viktigt menar man var att man hoppades kunna behålla värnpliktsarmén genom att få en stabil och relativt välmående bondeklass.

Erövringarna fortsatte under slutet av 100-talet f kr och följande sekel. Trots de utrikespolitiska framgångarna fortsatte det inre förfallet. Väldiga mutskandaler inom senaten avslöjades och motsättningarna mellan de mäktigaste nobilitetssläkterna blev allt större. Man hade också stora problem med slavuppror och sjöröveri på Medelhavet. Blande de erövrade folken på den Appeninska halvön blev också kraven på Romerskt medborgarskap allt större i slutet av 100-talet f kr.

År 91 f kr lade folktribunen Drusus fram en serie lagförslag som påminde om börderna Gracchus 30-40 år tidigare. Drusus la emellertid fram ett förslag som innebar att medborgarskapet utvidgades till att omfatta alla fria män på den Appeninska halvön. Även Drusus blev mördad men mordet ledde till ett stort uppror bland de erövrade folken i nuvarande Italien. Det s.k. bundsförvantskriget rasade 91-88 f kr och slutade med att medborgarskapet utvidgades till att omfatta alla fria män upp till floden Po.

Åren 73-71 f kr rasade det svåraste slavupproret i Romarrikets historia. Upproret bröt ut i Syditalien och leddes av gladiatorn Spartacus. Slavarmén växte till ca 100 000 man och vann flera stora slag. Först efter att romarna under ledning av Crassus satt in större delen av sina styrkor kunde upproret krossas. Spartacus stupade och för att avskräcka andra slavar från upprorsförsök korsfästes 6000 tillfångatagna slavar utmed Romarrikets viktigaste väg Via Appia.

Sulla besegrade år 88-85 f kr kung Mithidrates VI av Pontos som försökte återövra Grekland. Under tiden ägde en statskupp rum i Rom. När Sulla återvände utbröt inbördeskrig mellan han och de nya makthavarna. Sulla avgick med segern och genomförde en jättelik massaker på sina motståndare. Efter detta utropade Sulla sig till diktator. Han försökte stabilisera den inrikespolitiska situationen genom att beskära senatens makt och utöka antalet höga ämbetsmän. Det ledde dock inte till någon större förbättring.

Efter Sullas död 78 f kr kunde hans anhängare behålla makten men oväntat avskaffade de två konsulerna Pompejus och Crassus de flesta av de lagarna Sulla infört. Pompejus fick också förtroende att med alla medel krossa sjöröveriet och lyckades "över förväntan" och i ett sista krig mot Mithidrates VI besegrade Pompejus denne definitivt. Dessa framgångar hindrade inte det fortsatta inrikespolitiska förfallet med kuppförsök (både lyckade och misslyckade), inbördeskrig och politiska mord. När Crassus slöt det första triumviratet år 60 f kr med Julius Caesar och Pompejus var hade republiken i princip upphört att fungera.

  • Utrikespolitisk utveckling och slutet på republiken behandlas i artikeln Romerska republiken.

Se även

Källor

  • Bra böckers världshistoria
  • Engelska Wikipedia


Personliga verktyg