Romersk rätt

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Romerska riket
Historia
Organisation
Kultur
Justitia, rättvisans gudinna i romersk mytologi

Romersk rätt (latin jus romanum) är beteckningen på det rättssystem, som utvecklades i det gamla romerska riket, där det nådde sin höjdpunkt under de tre första århundradena efter Kristi födelse ("den klassiska perioden") och på 500-talet i östromerska rikets huvudstad, Konstantinopel, gjordes till föremål för ett kodifikationsarbete, vars resultat ("den justinianska eller bysantinska rätten") sedermera fått namnet Corpus juris civilis och för eftervärlden förmedlat kännedomen om den romerska rätten. Slutligen talar man om romersk rätt särskilt med hänsyn till dess framställning i modern tid på den justinianska rättens grundval ("pandekträtten" ; namnet härrör från den viktigaste delen av Corpus juris civilis, de så kallade pandekterna).

Den romerska rätten betraktas med rätta som en av de mest betydande insatserna i den mänskliga kulturens utveckling. Den har denna sin betydelse icke däri, att - som man en tid ansåg - den skulle vara att betrakta som ett slags "raison écrite", en gång för alla fixerad naturrätt, vars grundsatser borde äga tillämpning i varje tid och hos varje folk, utan däri, att romarna i sitt rättssystem för första gången och på ett förebildligt sätt förstått att förena en fast logik och formell stringens med ett realistiskt sinne för det praktiska livets skiftande behov. Förklaringen härtill ligger, förutom i romarnas juridiska läggning och förmåga att fixera det i rättsligt hänseende väsentliga i det konkreta fallet, i det sätt, varpå de för rättsutvecklingen viktigaste delarna av den romerska rätten utvecklades, varvid nämligen rättsreglerna uppväxte direkt ur det konkreta fallet och till dettas lösning. (Jfr Responsa prudentium och Jus honorarium.)

Innehåll

Jus civile och jus honorarium

Man skiljer mellan jus civile i äldre mening (även jus Quiritium) och jus honorarium. Jus civile i denna betydelse var den gamla, strängt nationella rätten, delvis utbildad redan, medan det romerska samhället befann sig på ett primitivt stadium, och avsedd endast för de romerska medborgarnas inbördes affärer utan hänsyn till främlingar eller till en mera utvecklad handel. Denna gamla nationella rätt var stel och trångt begränsad, men utgjorde historiskt sett grundvalen för den romerska rättens utveckling. Till jus civile hörde sedvanerätt, folklagstiftning (senare ersatt av senatsbeslut och kejserliga författningar) samt vissa i rättstvister avgivna utlåtanden av rättslärda.

Sedvanerätt

Sedvanerätten var hos romarna liksom hos varje annat folk den tidigaste form, i vilken den positiva rätten framträdde. Lagstiftning, det vill säga av behörig folkförsamling (Comitia) fattat beslut (lex i sträng mening), var under den republikanska tiden den väg, varpå nya rättsgrundsatser skulle fastslås, men den spelade dock för rättsutvecklingen i det hela en väsentligt mindre roll än andra faktorer och även en mindre roll, än vad fallet är i det moderna samhället.

Den enda lag, som principiellt omfattade hela rättssystemet och som ägde giltighet under den romerska rättens klassiska period, var "Tolv tavlornas lag". Den var av så gammalt datum som 449 f. Kr. Folkförsamlingarnas lagstiftande makt överflyttades i början av kejsartiden på senaten (vars beslut redan förut haft betydelse för rättsbildningen), men övertogs så småningom helt och hållet av kejsaren. De kejserliga förordningarna utfärdades efter beredning i det kabinett, vilket, framgånget ur det redan av Augustus inrättade consilium principis, senare blev en bestående inrättning under namnet consistorium principis, i vilket vissa av de högre ämbetsmännen var ledamöter och i vilket sedan Hadrianus tid framstående rättslärda särskilt inkallades.

Responsa prudentium och kodifiering

Den viktigaste av de rättskällor, som räknades till jus civile, utgörs av responsa prudentium, yttranden av juris consulti (rättslärda män), det som idag i Sverige motsvaras av rättskällan "doktrin". Mot slutet av 200-talet började responsa prudentium dock att förlora i betydelse. Tvistiga rättsfrågor avgjordes dåmera genom reskript av kejsaren, istället för av rättsvetenskapen. I motsats till jus civile, i den nu ifrågavarande meningen, sätts Jus honorarium, det vill säga sammanfattningen av de rättsgrundsatser, som framträder i de edikt, som utfärdades av de republikens ämbetsmän, vilka hade jurisdiktion och av vilka pretorerna var de ojämförligt viktigaste.

När i den efterklassiska tiden dugande jurister blev alltmera sällsynta, var man för besvarande av uppkommande spörsmål i stor utsträckning hänvisad till de av de klassiska juristerna gjorda uttalandena. Härvid mötte då svårigheten att bland mängden av juridiska arbeten och kejserliga författningar återfinna det närmast tillämpliga uttalandet. Därför samlades dels på privat initiativ, dels på offentligt föranstaltande till en början ett antal kejserliga förordningar. Viktigast av dessa var den 438 officiellt utgivna samlingen Codex Theodosianus. Även i de germanska riken, som uppstod på ruinerna av Västromerska riket, förekom särskilda samlingar av de då gällande romerska rättsgrundsatserna; så till exempel det så kallade Edictum Theodorici (av år 500) i östgoternas rike.

Justinianus kodifikation

Men alla dessa samlingar överskuggas i betydelse vida av den kodifikation, som kejsar Justinianus lät den gamla romerska rätten undergå. Resultatet av det på synnerligen kort tid utförda arbetet är, åtminstone kvantitativt sett, jättelikt. I en samling (Codex Justinianeus) gavs en sammanställning av ett synnerligen stort antal kejserliga förordningar av äldre och yngre datum, i en annan (Digesta eller Pandectae) lämnades utdrag ur omkring 2 000 av 40 olika klassiska jurister författade libri, i en tredje (Institutiones) meddelades i lättfattlig form en närmast för undervisningsändamål avsedd översikt över rättssystemet. Samtliga dessa verk fick karaktär av lag, Institutiones och Digesta år 533, Codex 529 och, i en reviderad upplaga, 534. Härtill kom senare en samling (Novellae) av de nyaste kejserliga förordningarna.

Det är hela denna justinianska lagstiftning, som fått det gemensamma namnet Corpus juris civilis. Då emellertid ändamålet med kodifikationen inte var att bevara en svunnen tids rättssystem, utan att åstadkomma en för dåtida förhållanden lämpad lagbok, upptog man inte de gamle juristernas och författningarnas uttalanden i oförändrat skick, utan man verkställde de ändringar, som erfordrades för att bringa de gamla uttalandena i överensstämmelse med gällande rätt. Att åtskilja den klassiska rätten från den justinianska är en uppgift, som först i senaste tid metodiskt påbörjats (den så kallade interpolationsforskningen).

Påverkan på germansk rätt

I formbehärskningens fulländning och i mångfalden av de praktiska frågor, som den romerska rätten behärskade, var detta rättssystem vida överlägset de germanska rättssystemen, sådana dessa utbildat sig intill tidpunkten för kännedomen om romersk rätt. Ett mycket starkt inflytande har därför av den romerska rätten utövats på alla germanska, liksom överhuvud på alla kulturstaters rättssystem. I Tyskland blev till och med Corpus juris civilis, delvis måhända under inflytande av den uppfattningen, att det tyska kejsardömet bildade en fortsättning av det gamla romerska kejsardömet, genom sedvanerätt upptagen såsom subsidiärt (det vill säga i brist på inhemska rättsregler) gällande rätt (den romerska rättens "reception", fullbordad väsentligen under medeltiden). Även den nya tyska civillagboken ("Bürgerliches Gesetzbuch"), som 1900 definitivt upphävde den romerska rättens giltighet i Tyskland, vilar i väsentliga delar på romerskt rättslig grund.

Det starka romerskt rättsliga inflytande, som alltsedan senare delen av medeltiden kan spåras även i svensk rätt, särskilt på civilrättens, speciellt obligationsrättens, område, har mestadels inte grundats direkt på de romerska källorna, utan förmedlats genom kanonisk rätt och genom utländska, särskilt franska och tyska, framställningar eller lagverk.

Den romerska rätten var av särskilt intresse för nazisterna. I den 24 februari 1920 i München antagna Nationalsocialistiska arbetarepartiets program krävde nazisterna i 19 § att den romerska rätten skulle ersätta tysk civilrätt, med motiveringen att den romerska var materialistisk; materialism var annars något nazisterna förknippade med judiska köpmän.


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).

Personliga verktyg