Dialektik
Från Rilpedia
 |
Denna artikel kan behöva städas upp för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera frågan på diskussionssidan. |
 |
Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård. Motivering: Krångligt språk |
Dialektik (grek. dialektike, av dialegein, "plocka isär", egentl. "samtalskonst", jfr retorik), filos., ett regelmässigt logiskt förfarande, varvid satser utvecklas till begrepp och dessa i tänkandet sätts i motsats mot andra. I denna betydelse övade eleaten Zenon dialektik, och den utvecklades av sofisterna till en spetsfundig bevisningskonst.
Hos Platon fick termen en ny betydelse, och användes som beteckning för det filosofiska sanningssökandet, varvid man genom begreppens inbördes motsats till varandra sökte komma till uppfattning om tingens väsen, idéerna. Aristoteles kallade för dialektik det bevisningssätt, då man utgår från givna satser. Immanuel Kant använde termen i förklenande bemärkelse, betecknande därmed en falsk logik, en "skenets logik", enligt vilken man icke lär något över kunskapens innehåll, utan genom den tomma logiska formen av tänkandets samstämmighet inom sig skaffar sig skenet av sann kunskap. Därför vill Kant använda termen dialektik i sitt system endast för att därmed beteckna "en kritik av det dialektiska skenet", och han kallar därför "den transcendentala dialektiken" den del av "Kritik der reinen Vernunft", vari han söker uppvisa, att förnuftet i betydelsen av en osinnlig tankeförmåga ej kan på den gamla metafysikens sätt skänka några verkliga kunskaper.
Hegels dialektik
Hegel lär oss att förnuftet kan upptäckas i historien trots de stora motsägelserna och kaoset vi vid en ytlig betraktelse kan tro oss se. Dialektiken var Hegels sätt att avtäcka människosläktets felsteg och strävanden och visa hur förnuftet med nödvändighet utvecklas mot ett allt större vetande. För Hegel är dialektikens logik att man kan demonstrera hur förnuftet utvecklas till en punkt, där den möter på självmotsägelser som med nödvändighet tvingar det till en övergång till en högre sanning som införlivar och upphöjer motsägelsen till ett högre stadium, Detta nya stadium utvecklas men kommer också i sin mogna form att stöta på självmotsägelser som tvingar den till en ny högre form som innesluter de föregående formerna.
Människor krigar, dör, bygger kyrkor, tempel och under denna konkreta yta verkar förnuftet obevekligt och lär sig mer och mer. Människorna är i sina dagliga bestyr ”motorer” för förnuftet eller andens (Geist) utveckling. Redan Platon gjorde en distinktion mellan aisthesis det vi upplever med sinnena och noein det vi kan uppfatta med vårt förnuft. Hegels uppgift blir att visa hur dialektiken och förnuftet verkar inom logik, politisk filosofi, ontologi och så vidare och i hans kanske mest berömda verk ”andens fenomenologi” - medvetandets utveckling mot självmedvetande och absolut vetande.
Hegel talar ofta om hur dialektiken i en första fas är i-sig (an-sich) och hur den utvecklas, mognar och når sin övermogna fas där konflikt och självmotsägelser blir tydliga. Den övergår då i sin motsats, som upplöser problemen i dess första fas. Dialektiken befinner sig då i en fas som är för-sig (für sich) och på nytt genomgår dialektiken en fas där självmotsägelserna tvingar den till försoning som leder till ett nytt och högre stadium, som upphäver de tidigare faserna men införlivar också dessa med den nya fasen som då är i-och-för-sig (an-und-für-sich). Så fortgår motsatsernas spel i en allt högre spiral som slutar först i det ”absoluta”. Komplexiteten i Hegels tankegångar gör att det finns många myter och fel om hans filosofi, en av de mest seglivade är att han skulle använda sig av schemat tes-antites-syntes i sin dialektiska metod. I själva verket avfärdar Hegel detta som ”kantiansk formalism” och som ett andelöst schema.
Källor
Mueller E.. Gustav, The Hegel Legend of "Thesis-Antithesis-Synthesis": The journal of the history of ideas vol.19 1958
Se även
|
||||||||||||||||||||||||||
