Vattenskidor
Från Rilpedia
Vattenskidor är sport som utövas med en typ av skidor som används på vattnet. Vanligen används en motorbåt för att i hög hastighet dra skidåkaren så att tillräcklig flytkraft uppnås. Vattenskidor finns i många utföranden. Ju bredare skidor, desto lättare planar de upp på vattenytan. Barn (lätta personer) med breda skidor kan dragas upp med handkraft av en vuxen utan båt. Åkning på vattenskidor är därför möjlig med en fart understigande 10 km/tim om vikt och skidbredd är anpassade eller att skidorna deplacementerar.
Vattenskidor används huvudsakligen för åkning efter båt. Detta sker vanligtvis i oorganiserade former och dessa förekommer i ca 200 länder. Den organiserade åkningen sker i allmänhet i föreningar anslutna till förbund. Ungefär 100 länder har sådana. Vattenskidor som sportredskap har sitt äldsta ursprung i Sverige. Namnet blev vanligt redan 1841 när de beviljades svenskt patent och har förekommit sedan dess. Namnet ”vattenskidor” står med i Nordisk Familjebok år 1921. För att lära sig åka vattenskidor behövs inte tvunget någon lina. Att hålla i dragbåtens sidobom är ofta att föredra.
Sverige har en lång tradition med flera förbundsbildningar. Svenska Vattenskid- & Wakeboardförbundet blev upptaget i Riksidrottsförbundet 1962. Antalet aktiva utövare understiger tio tusen åkare medan de oorganiserade kan räknas i hundratusental. Hur man använder vattenskidor som redskap skiljer sig alltså.
De vattenskidor som används i tävlingssammanhang måste uppfylla de specifikationer som föreskrivs i de olika verksamheternas regelböcker för respektive idrottsgrenar. Störst är den klassiska vattenskidåkningen. Cable-ski har sina tillämpningar. Ski-race är stor i många länder och har också en tradition i Sverige. Även i showåkning finns tävlingar och det har främst varit USA som har hållit dessa. Vattenskidor för handikappade har funnits i många år i Sverige med sina tävlingar. Wakeboard och Wakeskate, har tillkommit som en av förbundets nygamla tävlingsverksamheter. Att tävla på bräda var en gång en populär gammal gren (se nedan), medan barfota länge funnits med som en reguljär tävlingsform.
När man tävlar i klassisk vattenskidåkning så gör man det i antingen slalom, trick, hopp och kombination. Det tävlas i dam-, herr- och olika åldersklasser. Ungdom använder där två skidor innan de blivit så duktiga att de är trygga på en skida.
Slalom åks på en bana med 6 bojar som skall rundas och efter varje passering (max fyra) höjs hastigheten och vid maxfart (Damer -55 km/h, Herrar -58 km/h) kortas draglinan. Den som klarar flest bojar (räknat från officiell starthastighet) har vunnit. Halv- och kvartsboj räknas på ett föreskrivet sätt.
Trickåkning som också åks valfritt på en eller två skidor har två passeringar på 20 sekunder. Inom den tiden skall de trick göras som åkaren har satt upp i sitt program och i rätt inbördes ordning. Enbart godkända trick räknas till resultatet och ger poäng endast en gång. Det gäller att kombinera in så många eller så högst poängsatta som möjligt. De svåraste tricken ger mest poäng men tar ofta också längst tid. De riktigt snabba åkarna kan hinna med över 40 trick.
I hopp används två skidor. Man åker över en hoppramp som är 150, 165 eller 180 cm hög, och försöker att hoppa så långt som möjligt. Hopphöjd och maxhastighet för de olika klasserna är bestämda i reglerna. Hög fart och hög höjd ger längre hopp för de åkare som bemästrar rampen.
Kombinationen gäller för dem som åker alla grenar och har ansetts som den allra förnämsta att vinna. I och med grenspecialiseringen har höjt nivån har det blivit allt svårare att vara på topp i flera grenar.
Man kan även åka på bara fötterna som i klassisk vattenskidåkning men då utan vattenskidor.
Vattenskidor som idrott eller som fritidspryl har alltså en mycket vid omfattning och bakgrund. Vattenskidor som ord på en idrottsutövning gör den till den enda idrott som härstammar från Sverige. Det är inte allmänt känt, inte ens i vattenskidkretsar. Den första i skrift omnämnda skidtävlingen är faktiskt en vattenskidtävling. Den gick av stapeln i Sverige för mer än 160 år sedan. Idrottsforskarna har inte heller uppmärksammat saken. Men nu är det ju så att sportredskap existerar även utanför byråkrati och marginella organisationer. Något mer om detta finns i årsboken ”IDROTT, HISTORIA OCH SAMHÄLLE -1999”
