Värnpliktsrådet
Från Rilpedia
Innehåll |
1970-talet
1968 hölls en Värnpliktsriksdag i Stockholm, värnpliktiga med olika erfarenheter delade med sig av dessa till varandra. Försvarsmakten anammade idén och 1970 genomfördes den första värnpliktskonferensen i deras regi. Då tillsattes också den första Värnpliktiga arbetsgruppen. Deras uppgift var att bevaka de beslut som fattades på konferensen och se till att de inte föll i glömska, de ansvarade också för kontinuiteten i arbetet. Genom tillkomsten av denna fick värnpliktsrörelsen mer stadga och genomslagskraft. Nu kunde värnpliktiga från hela landet utbyta erfarenheter, formulera gemensamma ståndpunkter och därmed ge tyngd åt påtryckningar på myndigheterna.
Under 70-talet var värnpliktsrörelsens viktigaste krav:
- lagreglerat medinflytande för värnpliktiga
- avskaffande av arreststraffet
- införande av ständig nattpermission
- höjt utryckningsbidrag
- fria resor varje tjänstefri helg
Från början var metoderna radikala och kampmetoder som massjukskrivningar, demonstrationer och namninsamlingar förekom. En förändrad syn på medinflytande och värnpliktiga överhuvudtaget har gjort att rörelsen och rådet har kunnat arbeta mer genom dialog efterhand åren har gått. Det har också inneburit att medlemmarnas partitillhörighet som från början var ganska tydlig med olika läger inom värnpliktsrörelsen och därmed stora splittringar har kunnat arbetas bort. Nu återstår i det närmaste ingen sådan problematik och Värnpliktsrådet är idag partipolitiskt obundet.
1980-talet
1987 infördes en ny medinflytandeförordning, som Sveriges Centrala Värnpliktsråd (SCVR) var med och utarbetade. Den innebär att SCVR är obligatorisk samtalspart med myndigheter på alla nivåer avseende frågor med anknytning till de värnpliktiga.
1990-talet
1990 års försvarsbudget innehöll, som första budget genom tiderna, en utgiftspost för förplägnadsersättning på helger till alla värnpliktiga. Värnpliktsrörelsens kamp för matersättning på helger gav därmed ett välkommet resultat.
Strävan att förbättra har ökade i och med de försämringar som inträffade under 1992 och början av 1993. Mer än någonsin tidigare försämrades värnpliktigas förmåner. Antalet hemresor halverades och regeringen beslutade om att frysa dagersättningen under ett år. Engagemanget i hemresefrågan var mycket stort bland de värnpliktiga och resulterade i att de fria hemresorna återinfördes den 1 juli 1995, för varje tjänstefri helg.
Från 1994 har förordningen ändrats så att samtliga värnpliktsrådsledamöter arbetar heltid under värnpliktsförmåner.
Sedan den 1 juli 1995 råder en ny pliktlag, lagen om totalförsvarsplikt. I och med den integrerades Värnpliktsrådets och de civilpliktigas motsvarighet, Civilpliktsrådets, verksamhet. De driver i många fall samma krav och har därför en gemensam ambition att likrikta kravdrivningar och andra frågeställningar. Detta samarbete är fortfarande under utveckling och kommer att behöva en löpande diskussion.
Från och med Värnpliktskongressen 1997 övertog Värnpliktsrådet huvudmannaskapet för Värnpliktskongressen.
Ett steg mot att öka kontinuiteten från ett verksamhetsår till ett annat är anställandet av en generalsekreterare. Denna person är anställd av Värnpliktsrådet och tillsätts inte av Värnpliktskongressen. Syftet är att skapa en kontinuitetsbrygga som förhoppningsvis sträcker sig över ett antal år.
Namnbyten
1970-1984 Värnpliktiga arbetsgruppen
1984-1994 Sveriges Centrala Värnpliktsråd, SCVR
1994- Värnpliktsrådet.
Generalsekreterare för Värnpliktsrådet
- 1996-1997 Robert Park Dimmlich
- 1997-1998 Mikal Björkström
- 1998-1999 Klas Lindström
- 1999-2000 Johan Åsberg (senare Johan Karlbom)
- 2001-2003 Andréas Wallner
- 2003-2006 Simon Rothstein
- 2006-2008 Salim Tamimi
- 2008- Anders Eriksson
