Från Rilpedia

Korrektur, rättning. I processen att ge ut en bok, eller att trycka en tidning korrekturläses verket noggrant för att undvika tryckfel. I de fall tryckfel ändå uppstår brukar man skylla på Tryckfels-Nisse.

Korrekturtecknen

För den som arbetar med korrekturläsning finns ett antal specialtecken för att markera vilka fel man har hittat och vad man vill skall göras.

Korrekturtecknen består av lokaliseringstecken och åtgärdstecken.

Ett lokaliseringstecken markerar i spalten (texten) var någonstans något skall göras. Det enklaste lokaliseringstecknet är ett lodrätt streck, som dras över en bokstav eller mellan två bokstäver. För att skilja olika lokaliseringstecken kan strecket förses med en ring uppe eller nere, en krok etc. Vill man markera flera bokstäver eller längre delar av raden gör man två lokaliseringstecken och förbinder de två med varandra med ett horisontellt streck.

Lokaliseringstecknet upprepas sedan i marginalen där man markerar till exempel vad den strukna bokstaven skall ersättas med eller med ett åtgärdstecken markerar t ex en flyttning. (Att man gör så här är för att inte ändringarna skall behöva skrivas inne i den satta texten, vilket skulle försvåra rättningen.)

Anvisningar kan också ges till den som skall rätta texten genom att man skriver kommentarer i marginalen och sedan ringar in kommentaren, vilket enligt praxis betyder att den inringade texten inte skall skrivas in utan bara är ett förtydligande.

Förutom tecken där man önskar ersätta en bokstav eller del av texten med något nytt finns markeringar för att ändra ordens ordningsföljd, ändra radernas ordningsföljd, flytta text, öka och minska avstånd, göra nytt stycke, binda ihop två stycken etc.

För att ta bort något skriver man en deleatur, vilket ser ut som ett gammaldags skrivstils-V. (lat. "deleatur" "må det förstöras").

Vill man återta en införd ändring gör man en återställningsmarkering genom att man streckar under lokaliseringsmarkeringen i texten (görs ofta med en "prick-rad") och också stryker markeringen i marginalen.

Användning

Korrekturet utgör en länk mellan författare och sätteri/tryckeri och det är en viktig dokumentation av vad som har ändrats. Antalet författare med tillgång till datorer för ord- och textbehandling är mångdubbelt större än tidigare. De "riktiga" korrekturtecknen används kanske på grund av de många ovana skribenterna inte i lika hög grad som tidigare. Många förlag (men framför allt tidningar) arbetar med textbehandlare och läser och rättar direkt på skärmen.

Det finns en standard utarbetad för tryckeribranschen för hur korrekturtecken skall användas. Standarden är efter lite övning inte svår att tillämpa och underlättar inte bara vid kontakt med tryckerier utan även vid arbete med egna texter vid datorn. En van korrekturläsare använder helst utskrifter, eftersom det är lättare att hitta felen på papper och markera åtgärden.

Saker som korrigeras

• dubbeltecken där det bara ska vara ett tecken
• enkeltecken där det ska vara dubbeltecken
• saknad bokstav, saknat skiljetecken eller saknat ord
• gemen där det ska vara versal
• två versaler i början av mening
• stavfel, fel tecken
• omvänd ordföljd
• konsekvent skrivning av förkortningar

m.m.

Även faktafel och interna fel (t.ex om en person heter Lars på sidan 4 och Anders på sidan 117) kan korrigeras av bra korrekturläsare.

Vid granskning av (främst) faktaböcker tillkommer till exempel

• faktagranskning (sakgranskning)
• terminologisk granskning
• konsekvens i benämningar (liknande fallet Lars ovan), dvs att samma sak får samma beteckning boken igenom.

Granskning av faktatext kräver ofta speciella faktakunskaper och får normalt kombineras med korrekturläsning enligt den första uppställningen. En korrekturläsning görs bäst i flera steg. Man kontrollerar då en sak åt gången, till exempel stavning, meningsbyggnad, figurnumrering, sidbrytning etc.

Ett bokprojekt genomgår under arbetets gång flera korrekturläsningar. Förlagets interna kontroll då man själv kontrollerar mot manus kallas för "0-korrektur", sedan kommer 1:a korrektur, 2:a korrektur etc. Granskas texten utan bilder talar man om "spaltkorrektur", är bilder och illustrationer med kallas det "ombrutet korrektur" (kan även förekomma när en textbok är "ombruten", dvs sidornas början och slutrader är bestämda).