Från Rilpedia

Titrering (av franska titre, som betyder "koncentration" och "finhet") är en vanlig analysmetod i kemi som används för att avgöra koncentrationen hos en lösning, genom att låta den reagera med en lösning med känd koncentration.

En lösning (titratorn) med känd koncentration får reagera med en annan lösning, som har känd volym. Titratorlösningen tillförs lite i taget. Reaktionen är sådan att man kan detektera när ett visst molförhållande mellan lösningarna har uppkommit, till exempel genom att den kombinerade lösningen byter färg. Då upphör man med att tillföra titrator. Genom att titratorn tillförs från en byrett kan man i efterhand avläsa hur stor volym titratorlösning som tillförts. Med användning av kunskap om de båda volymerna och det molförhållande som ska gälla vid titreringsreaktionen kan man då beräkna vilken koncentration den okända lösningen har.

Ett stort antal viktiga titreringsmetoder utförs medelst lösningar av natriumtiosulfat och baseras på förhållandet att detta salt reagerar med fri jod enligt reaktionsformeln:

2 Na₂S₂0₃ + I₂ = Na₂S₄0₆ + 2 NaI.

Genom tiosulfattitrering kan man utöver fri jod även kvantitativt bestämma både andra fria halogener och alla oxidationsmedel, som förmå frigöra jod ur jodväte, till exempel kromsyra, salpetersyrlighet, klorsyra och underklorsyrlighet (klorkalk), mangansuperoxid (brunsten), vätesuperoxid, ozon, kopparsalter och järn i form av ferrisalter.

Vanliga typer av titrering är syra-bas-titrering, fällningstitrering, redoxtitrering och komplextitrering.