Nazism i Sverige
Från Rilpedia
Nazism i Sverige har funnits sedan 1920-talet, med den tyska nazismen som förebild. En av de viktigaste tidiga partibildningarna var Sveriges Fascistiska Kamporganisation, som efterföljdes av Svenska Nationalsocialistiska Partiet under ledning av Birger Furugård. Detta parti efterföljdes i sin tur av Nationalsocialistiska Arbetarepartiet/Svensk socialistisk samling under ledning av Sven-Olov Lindholm.
Karaktäristiskt för svensk nazism är att den alltid har varit mer eller mindre splittrad. Exempelvis fanns det inte en heltäckande organisation för alla grupper i samhället under 1930-talet utan istället flera tiotals organisationer, trots flera försök att enas. Förutom ovan nämnda SNP och NAP/SSS så existerade bland annat Nationalsocialistiska Blocket (som var överklassnazisternas organisation) och även ett flertal mindre organisationer. Det har teoretiserats (bland annat i boken Extremhögern) om att denna uppsplittring och bristen på en samlande ledargestalt var skälen till att svensk nazism aldrig fick något bredare genomslag. Som mest samlade de renodlat nazistiska partierna i Sverige runt 27 000 röster i demokratiska val. Detta var i kommunalvalen 1934 där de nazistiska partierna gjorde sitt bästa val och fick sammanlagt över hundra mandat[1]
De svenska nazisterna var i likhet med sina ideologiska systrar i Tyskland starkt antisemitiska och man var även tidigt ute med förintelseförnekelse, redan i maj 1945 påbörjades denna verksamhet av Svensk socialistisk samling. [2]
Under denna tid fanns det även två politiska organisationer som var starkt influerade av nazismen[3]: partiet Sveriges nationella förbund som bröt sig ur Högerpartiet 1934 och föreningen Nysvenska rörelsen under ledning av Per Engdahl. Efter andra världskrigets slut avklingade dock det nazistiska inflytande i dessa båda rörelser. Under en period samarbetade de även i rörelsen Svensk Opposition.
Innehåll |
Svensk nynazism
Svensk socialistisk samling fanns kvar efter kriget fram 1950 då partiet upplöstes. Under denna efterkrigstid var partiet dock mer eller mindre helt inaktivt politiskt. 1956 bildades ett nytt svenskt nazistiskt parti, Nordiska rikspartiet, lett av Göran Assar Oredsson och Vera Oredsson (tidigare gift med Sven-Olov Lindholm). Detta parti kom att föra fram arvet från äldre generationer under 1980-talet då den svenska nynazismen växte sig starkare. En svensk vit makt-rörelse uppstod under denna tid med förgreningar i kriminella motorcykelklubbar och skinnskallekulturen.
Under framför allt 1990-talet kom det att finnas en vildvuxen flora av nynazistiska organisationer som exempelvis Riksfronten/Folksocialistisk Samling och Nationalsocialistisk Front. Precis som under krigsåren så fanns det en tendens till splittring inom rörelsen som stärktes efter malexandermorden. Det växte också fram en mängd uttalat rasistiska organisationer som hämtade sin inspiration från annat håll än nazismen, bland annat Svenska motståndsrörelsen. Kortvariga försök att skapa en gemensam organisation gjordes exempelvis genom paraplyorganisationen Nationella alliansen vilken lades ner efter ett år.
Nationalsocialistisk Front har under 00-talet varit den avgjort största organisationen för nynazister och de fick ungefär 1400 röster i riksdagsvalet 2006. Nordiska Rikspartiet existerar fortfarande (5 handskrivna röster i samma val)[4]. Stiftelsen Expo är specialiserad på "modern" svensk nazism och högerextremism. Nationalsocialistisk front lades ned i november 2008, och ledningen bildade i dess ställe Folkfronten.
Det största svenska evenemanget dominerat av nynazister har varit Salemmarschen som hållits årligen sedan 2001. De första åren samlade den runt 2000 deltagare, men antalet har minskat för varje år, och 2008 deltog endast 700 demonstranter.
Litteratur
- Almgren, Birgitta E: Drömmen om Norden - nazistisk infiltration i Sverige 1933 - 1945. (2005) ISBN 91-7203-680-X
- Lööw, Hélene: Nazismen i Sverige 1924 - 1979. (2004) ISBN 91-7324-684-0
Noter
- ↑ Nazismen i Sverige 1924 - 1979, Hélene Lööw, sidan 244
- ↑ Nazismen i Sverige 1924 - 1979, Heléne Lööw, ISBN 91-7324-684-0,sidan 108
- ↑ Nazismen i Sverige 1924 - 1979, Hélene Lööw, sidan 45
- ↑ Val.se 25 maj 2007 22:23
