Konstgång
Från Rilpedia
Konstgång (regionalt oftare kallad "stånggång") är en anordning för mekanisk kraftöverföring. Till skillnad från en kraftöverföring med en kontinuerligt roterande axel rör sig konst- eller stånggången pulserande, i en rörelse fram och tillbaka liknande en pistong. Den drivande änden i konstgången får sin rörelse från en vev på ett roterande hjul, exempelvis en vattenkvarn. Om konstgången drivs av vatten kallas systemet för vattenkonst.
Systemet uppfanns på 1500-talet i Tysklands gruvdistrikt. Kraftförlusten i systemet kunde bli upp till 20 % per kilometer vilket begränsade det effektiva användningsområdet till sträckor upp till några kilometer.
Långa timmerstockar fogas samman till en anordning som fortplantar den rörelse som den första stocken fått från det roterande hjulet. I anordningens slut kan rörelsen överföras till en annan anordning, exempelvis ett annat hjul som kan driva en pump, en masugnsblåsbälg eller en hiss.
En konstgång kunde i dagligt tal kallas kort och gott för en konst.
Nackdelen med konstgången är att den måste underhållas. Timret slits och anordningen kan bli en eldfara om friktion uppstår. Mest användes konstgången när avståndet till vattenkraft var för stort. Konstgångarna var oerhört bullriga.
Konstgångar användes ibland i äldre tider inom bland annat gruvdrift. I Persbergs järngruva fanns konstgångar med en sammanlagd längd av omkring sju kilometer. Där ersattes stora delar av konstgångarna så småningom genom att kanaler byggdes för att flytta vattenkraften närmare gruvorna. Till slut ersattes vattenkraften med ånga och andra maskiner.
Ett konstbrott är en mekanisk anordning på en konstgång med vars hjälp kraften i konstgången kan växlas, delas eller riktas om. Med ett konstbrott kan alltså till exempel kraften från ett kvarnhjul delas till två slutdestinationer.
