Från Rilpedia

Carl Fredrik Sebaldt, född 1 april 1713 i Moskva, död 19 oktober 1792 i Stockholm, var en svensk ämbetsman och politiker.

Sebaldt föddes i Moskva, där fadern som varit svensk trumpetare, hölls i rysk fångenskap. Han blev 1736 auskultant i Åbo hovrätt och sekreterare hos den bekante partimannen Samuel Åkerhielm, 1740 e. o. kanslist och 1759 protokollssekreterare i Justitierevisionsexpeditionen, 1760 assessor i Svea hovrätt, 1762 hovrättsråd samt 1764 ämbets- och byggnadsborgmästare i Stockholm. Sebaldt började sin politiska bana som sekreterare i bondeståndet vid 1746-47 års riksdag och gjorde sig därvid bemärkt som ivrig anhängare av mösspartiet.

Vid riksdagen 1765 valdes han, ehuru för första gången riksdagsman, till borgarståndets talman och utmärkte sig ånyo för sin hänsynslösa partiståndpunkt. Vid riksdagen 1771 utsågs han för andra gången till ståndets talman. Under riksdagens lopp valdes han till justitiekansler, men avsade sig denna post, ehuru han fick behålla titel och värdighet. När ständerna efter revolutionen 21 augusti 1772 sammankom för att antaga den nya regeringsformen, anmälde Sebaldt sig sjuk, troligen efter tillsägelse, varför rådman Hochschild kom att underteckna den nya grundlagen på borgarståndets vägnar. 1777 blev han justitieborgmästare i Stockholm. För att omöjliggöra, att han vid den förestående riksdagen åter skulle bli talman, upphöjde konungen honom 1778 i adligt stånd. 1783 tog Sebaldt avsked från sin tjänst.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sebaldt, Karl Fredrik, 1904–1926 ^(Not).