Från Rilpedia

Adolf Fredrik Ristell, svensk kritiker, tonsättare, pjäsförfattare, dramatisk översättare och teaterdirektör. Han föddes omkring 1750 i Uppsala och dog efter 1812. Hans öde är okänt därefter.

Ristell blev först bekant som lektor hos drottning Lovisa Ulrika och som vinnare av Vitterhetsakademien pris 1774 och 1775 för Skaldekonsten, 3 sånger, och Ode öfver ett godt samvete samt genom tolkningar av Voltaires Zayra (1773) och Merope (1774). Den senare tillägnade han K. F. Scheffer. Det lär varit genom dennes förord som Ristell blev kungens bibliotekarie, först i Stockholm, sedan vid Drottningholm (1778). 1777 utger han tragedin Domald som inte väckte mycket uppseende. Han framträdde även som granskare genom Vitterhets- och granskningsjournal (1778), där han i Tankar öfver smak i vitterhet och konster ganska ytligt utlägger sin tids ytliga estetiska teorier. I denna skrift införde han också prisskrifterna (se ovan) och en följd av egna tolkningar efter Horatius.

I april 1787 fick han privilegium på att under sex år, uppföra svenska skådespel i Bollhuset och avgick då som bibliotekarie. Därigenom uppstod "Svenska dramatiska teatern". Han skrev och tonsatte flera pjäser till teatern (se verkförteckning nedan). Emellertid kom han ganska snart i ekonomiska svårigheter och tillgrep då en dyrbar myntsamling som bildats av drottning Lovisa Ulrika och som Ristell förvaltade. Den återfanns inte förrän 1853 då man upptäckte att Ristell hade pantsatt samlingen hos riksbanken.

I april 1788, bara ett år efter öppnandet, gick Ristells teater i konkurs och han tvingades fly utomlands undan sina skulder på 13 000 riksdaler. Troligen reste han då till England. Åtminstone utkom där först hans Characters and anecdotes of the court of Sweden (1790). Den översattes till franska (3 uppl. 1790-1808) och tyska (1790) men först långt senare (1820) på svenska. Detta arbete gjorde hans namn vida mer känt än hans vittra tolkningar. Engeström karakteriserar dessa anteckningar såsom innehållande "mycket sant och mycket osant, så som Stockholmssqvaller kan vara". Dock finns ganska intressanta bidrag till tidens seder och personalhistoria, eftersom författaren på nära håll sett mycket av vad han berättar om. "Såsom historisk källa i egentlig mening ega dock Ristells anekdoter ett underordnadt värde och kunna endast med försigtighet användas."

Ristells öden sedan han lämnat Sverige är höljt i dunkel. Han lär ha tagit namnet Rosen och vistats någon tid i Elsass. Han levde 1812, då Vitt. hist. o. ant. akademien, som han tillhört sedan 1786, på kunglig befallning uteslöt honom från ledamotskapet.

Verk

• Konung Gustaf Adolphs jagt, efter Collé (1776)
• Roland, efter Quinault (1781)
• Iphigenie uti Tauriden, efter N F Guillard (1783)
• Atys, efter Quinault och Marmontel (1784)
• Orphée och Euridice, efter Calzabigi (1786)
• Armide, efter Quinault (1787)
• Electra, efter N F Guillard (1787)
• Visittimman (tryckt 1820) (bearbetning) (1787)
• Den bedragne advokaten (1787)
• Marcus Wimmerberg, efter Moliére (1787)
• Mor Brita och spöket (1787)
• Krediten och Skolmästaren (1787)

Källor

• A F Ristell i Nordisk familjebok - Uggleupplagan
• Alf Henrikson, "Fram till Nybroplan".