Skonert
Från Rilpedia
Skonert, även kallad skonare, är ett i huvudsak snedsegelriggat fartyg med två eller fler master, med stormasten som andra mast. Benämningen skonert används i första hand om skonare med råsegelriggad fockmast. Bland traditionella fartygstyper är skonarna de bästa seglarna på bidevind och kryss.
Den ursprungliga skonerten var ett mindre tvåmastat fartyg med gaffelsegel på båda masterna, försegel och eventuellt gaffeltoppsegel. Senare har många andra typer förekommit, med varierande riggning och upp till sju master. På nutida skonare kan gaffel- och toppsegel på den aktre masten vara ersatta med ett bermudasegel.
Skonarna utvecklades först i Nederländerna på 1600- och 1700-talen. Namnet är dock från USA, där det första fartyg kallat så lär ha byggts 1713 och där riggen blev mycket vanlig. Skonarriggen är effektiv för bidevind och halvvind (sidovind) och rätt lätthanterad på mindre fartyg. Skonare användes främst i kust-, flod- och insjöfart.
I slutet av 1800-talet, och tills maskindrivna fartyg helt tog över, var tremastade barkentiner och slätskonare vanliga också i östersjö- och nordsjötrafik. Så sent som 1947-1952 byggdes i Finland tiotals (motorförsedda) tremastade skonare som krigsskadestånd till Sovjetunionen, många som skolningsfartyg, men också bermudaskonare för fraktfart.
Innehåll |
Skonartyper
Slättoppade skonare, också kallade slätskonare, har gaffelsegel och gaffeltoppsegel på alla masterna. Slätskonaren kan dessutom ha en bredfock, ett råsegel nere på fockmasten. En tremastad slätskonare kallas också för hundraelva. Typen var mycket vanlig då man i den åländska bondeseglationen (se Ålands sjöfartshistoria) började rikta blickarna längre än till Stockholm.
De största skonarna som byggts var slätskonare. Dessa fartyg var långt mekaniserade och kunde trots storleken seglas med mycket liten besättning. Thomas W. Lawson, den enda sjumastade, byggd 1902, var på över 5000 ton, 117 m lång och seglad med en besättning på endast 16 man. Dessa fartyg var långt från den lätthanterlighet och elegans som normalt förknippas med skonare.
Skonare för ofta utom gaffelseglet också råsegel uppe på fockmasten, ibland också på andra master. Sådana fartyg kallas toppsegelskonare. Är fockmasten helt råtacklad är fartyget ett skonertskepp (”barkentin”), eller, om det bara har två master, skonert, råsegelskonare eller brigantin. Ett tvåmastad fartyg med gaffelsegel och råtoppsegel på båda masterna är en skonertbrigg. Tremastade skonertskepp var mycket vanliga i östersjö- och nordsjötrafik från slutet av 1800-talet.
Stagsegelskonare har stagsegel nertill mellan masterna, varvid huvudseglen sätts ovanför dessa och är trapets- eller triangelformade med förliket fäst vid masten framför. Riggen användes främst på fiskefartyg, och det övre seglet kallas också ”fisherman”. Finska Sail Training Associations (Suomen purjelaivasäätiö) flaggskepp Helena har denna rigg.
Det finns en uppsjö av andra riggvarianter och benämningarna används inte helt konsekvent.
Masters och segels namn
En tvåmastad skonare har fockmast och stormast. Om fartyget har fler master kallas den aktersta mesanmast, eventuella ytterligare master akter om stormasten kallas från den förligaste kryssmast, jiggermast och drivermast (på flermastade skonare varierade benämningarna något).
Seglen benämns enligt mastens namn och seglets position. Gaffelseglen på en fyrmastad slättopp- eller toppsegelskonare heter gaffelfock, storsegel, kryssegel och mesan, gaffeltoppseglen förtoppsegel, stortoppsegel o.s.v., råtoppsegel på fock och stormast (undre och övre) för- och stortoppsegel (eller -märssegel) och bramtoppsegel. Fockens stagsegel är stagfock, klyvare och jagare, eventuellt stagsegel för om stormasten och aktre master storstagsegel, krysstagsegel o.s.v. Alla skonartyper för stagsegel som försegel.
Om fockmasten är råtacklad benämns seglen på denna som på råseglare: fock, (undre och övre) märssegel och bramsegel, förstängstagsegel, klyvare och jagare. Stagseglen mellan denna och stormasten är storstagsegel, mellanstagsegel och storstäng(stagsegel).
Källor
- Bengt Kihlberg: Nautiskt bildlexikon, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1975 "Segel",, sid. 102-103, 130-132. ISBN 91-46-12471-3.
Se även
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör skonare
