Från Rilpedia

Skärgårdskajaken har gamla anor. Den var högt utvecklad redan vid förra sekelskiftet och senare under konstruktörer som Sven Thorell - snabb, lastdryg och sjösäker. De allra första byggdes med furubordläggning på tunna ekspant som en liten snipa, men snabbt blev det lättare konstruktioner med spant och ribbor och oljemålad dukklädsel, senare med hel fanerbordläggning (fortfarande med duk eftersom det var enklaste sättet att få ett tätt ytterskikt). När användbara vattenfasta limmer dök upp efter andra världskriget varm- och kallbakade man kajaker i tunna fanerskikt över en form och mot slutet av 60-talet tog glasfiberarmerad plast över - numera även kol- och aramidfiber, med poly-, vinylester eller diolen samt homogena termoplaster.

Den arketypiska skärgårdskajaken har ett jämnt språng från för till akter (inga uppsvängda stävar), stort sittbrunnshål som är lätt att kliva i och ur, inga skott och luckor utan den lastas från sittbrunnen (fast numera finns ofta en eller två lastluckor). Förr hade den en fast skädda som styrhjälp, numera oftast roder.

Genom sin lastkapacitet, snabbhet och sjöduglighet har den kommit att användas för många expeditioner och paddelbedrifter i olika delar av världen.