Från Rilpedia

	Sans-serif-teckensnitt
	Serif-teckensnitt
	Serif-teckensnitt (seriffer i rött)

Serif, seriff, klack eller schattering, är namnet på de tvärstreck som avslutar den bokstavsstapel som utgör en bokstav eller ett tecken i en teckenuppsättning. Teckensnitt som innehåller dessa avslutande streck kallas seriffer (serifer), serif-teckensnitt eller antikvor, medan sans-seriffer (sanserifer eller grotesker) är namnet på de teckensnitt som saknar dessa avslutande streck.

Serifferna har sitt ursprung i antikens Italiens, då de ristade bokstäver i sten. Stenhuggarna skar då ut en extra bit vid avslutningen på längre bokstavsstreck för att hindra grus och smuts från att samlas i hörnorna av bokstäverna.

Traditionellt används serif-teckensnitt huvudsakligen i brödtext (huvudtext). Det påstås ibland att detta är mer lättläst [i tryckt text]. Serifer används för att skapa ett flöde i längre textstycken, genom att hålla upp avståndet mellan bokstäverna men binda ihop dem till ord. Det blir lättare att följa texten eftersom seriferna skapar en "osynlig linje" vilket bidrar till att man lättare kan följa längre textstycken. Dessutom ökar seriferna skillnaderna i form mellan bokstäverna, särskilt övre delarna.^[1] Detta har emellertid hävdats vara en föråldrad myt och att det snarare har att göra med vad läsaren blivit van vid.^{[källa behövs]} För den som har synfel eller helt enkelt är ålderssynt utgör seriferna en minskning av pregnansen. I stället för att visa tydlig skillnad mellan svart och vitt gör seriferna bilden suddig och utsmetat grå, ungefär som en rastrerad bild i tryck. Det kan jämföras med optikers och ögonläkares lästavlor, vilka aldrig har tecken med serifer utan är alltid utförda med grotesker. Det ger bättre utslag vid bedömning av synskärpan. Vid den grundläggande undervisningen för barn i småskolan använder läroböckerna grotesker. Serif-stilar, som alls inte gör tecknen mer begripliga, utan bara innebär en ökad komplexitet, kommer in i undervisningen först senare, sedan barnen lärt sig grunderna.

Ett enkelt prov visar att grotesker är lättare att läsa än serifstilar. Ett exempel är att skaffa två "finstilta" provtexter, den ena med serifer, den andra utan och i jämförbar storlek (grad) och försök läsa i halvmörker, gärna på långt håll, då grotesker vinner.

Det är inte utan anledning att de flesta vägvisare och trafikmärken, som måste läsas och förstås snabbt, är utförda med grotesker.

Sans-serif-teckensnitt har traditionellt använts framför allt i kortare stycken, så som i rubriker, bildtexter och i tabeller, för att urskiljas tydligare från brödtexten, men tendensen i många slags trycksaker numera, är ökande användning av grotesker på serifernas bekostnad. Vid handskrift på gåspennans tid kunde man genom varierande tryck på pennan kosta på sig hårstreck på tecknen, men med dagens kulspetspennor blir det grotesker.

På moderna kartor med mycket text används grotesker i hög utsträckning, just av tydlighetsskäl. Samma sak vid tekniska ritningar.

I text som ska visas på bildskärm, väljs sans-serif-teckensnitt oftare eftersom seriffer annars upplevs störande på grund av bildskärmens låga upplösning. Detta är samma mekanism som för personer med synproblem, fast så att säga i omvänd riktning.

Serif-teckensnitten delas in i fyra undergrupper (typkaraktärer): garalder (mediaeval, medievalantikva eller renässansantikva), övergångsform (real eller transantikva), egyptienne (mekaner) och didoner (nyantikva).

Källor

1. ↑ Pipes, Alan: Production for Graphic Designers, Laurence King Publishing, London 2009. ISBN 978-1-85669-601-2. 

Se även

• Typografi
• Teckensnitt
• Sans-serif