Sardiska
Från Rilpedia
| Sardiska 'Sardu' |
|
| Talas i | Italien |
|---|---|
| Region | Sardinien |
| Antal talare | ca 1 600 000 |
| Klassificering | indoeuropeiska språk
|
| Officiell status | |
| Officiellt språk i | Sardinien |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | sc |
| ISO 639-2 | srd |
| ISO 639-3 | [1] |
| SIL | srd |
Sardiska är ett språk som talas av mellan 600 000 och 2,5 miljoner (uppgifterna varierar) människor på Sardinien i Italien. Tillsammans med italienskan och rätoromanskan bildar sardiskan den italo-romanska språkgruppen inom den romanska språkfamiljen, där den av många akademiker anses vara den mest konservativa av latinets döttrar.
Sardiskan blev erkänd på Sardinien som det andra officiella språket, bredvid italienskan, den 15 oktober 1997.
Innehåll |
Sociolingvistisk ställning
Sardiskan talas uteslutande på Sardinien av cirka 1-1,3 miljoner människor (ungefär 80% av öns befolkning). Dessa är nästan alla tvåspråkiga (italienska/sardiska). Den sardinska dialekten av italienska har lånat stora delar av det sardiska ordförrådet.
Genom regionallagen från 1997 och ett nationell italiensk lag från 1999 har sardiska blivit likställt med italienska som officiellt språk (till exempel som administrativt språk och skolspråk). I praktiken dominerar dock fortfarande italienskan i Sardiniens offentliga liv.
Dialekter
Sardiskans huvuddialekter är
- Galluriska/sassaresiska (norra Sardinien), som oftast räknas till de italienska dialekterna och inte till sardiskan i trängre mening, och som är nära besläktade med korsikanskan.
- Logudoresiska/nuoresiska (norra och centrala Sardinien), som ofta sammanfatttas under begreppet logudoresiska.
- Kampidanesiska (södra Sardinien)
Det finns inget enhetligt skriftspråk. Sedan några år tillbaka diskuteras dock i ökande omfattning anskaffning av en norm.
ISO 639-3 koderna är:
- Kampidanesiska, sardo campidanese: "sro"
- Logudoresiska,sardo logudorese: "src"
- Galluresiska, gallurese: "sdn"
- Sassaresiska, sassarese: "sdc"
Grammatik
Särskilt påfallande i sardiskan är den bestämda artikeln: Till skillnad från de andra romanska språken återgår denna inte till det latinska demonstrativpronomenet ille, illa, illud (till exempel italienska il/lo, la, franska le, la, spanska el, la) och dess pluralformer, utan är härledd från latinets ipse, ipsv(m), ipsa(m) etcetera: I singular är den sardiska bestämda artikeln su (maskulinum singular), sa (femininum singular), i plural sos (maskulinum plural) och sas (feminium plural) i logudoresiskan, i campidanesiskan is för båda genus.
Sardiskan bildar plural på -s (liksom i de västromanska språken): sa domo > sas domos, su cane > sos canes.
Fonetik och fonologi
Karakteristiskt är dessutom det mest långtgående behållandet av vulgärlatinets vokalsystem, framför allt i i logudoresiskan och nuoresiskan (i campidanesiskan endast i betonad ställning, i obetonad ställning sker en reduktion till -a, -i, -u, liknande fallet i sicilianskan.
I de logudoresiska och nuoresiska dialekterna förblir de latinska intervokaliska klusilerna (p, t, k) i största utsträckning intakta. Framför allt att det latinska velara uttalet av -C- (/k/) behålls är anmärkningsvärt: exempelvis latin centu(m) (uttal: /kentu/) '100' > logudoresiska kentu (jämför italienska cento, franska cent).
Andra avvikande drag i sardiskan är dessutom metafoni (omljud), epites (om ett ord respektive en sats slutar på konsonant upprepas den föregående vokalen: till exempel sas domos – uttalas: /sas domoso/) liksom förekomsten av den retroflexa konsonanten [ɖ], som i skrift oftast återges med -dd- eller -ddh-.
Källor
Externa länkar
Se även ordet "sardiska" på svenskspråkiga Wiktionary.
