Ryska luftanfallstyrkorna
Från Rilpedia
Ryska luftanfallstyrkorna (ryska: Воздушно-десантные войска, ВДВ, Vozdusjno-desantnyje vojska, VDV) var Sovjets, och nu är den ryska motsvarigheten till många länders fallskärmsjägarförband. VDV är världens första luftburna styrka, då den uppkom under 1920-talet efter en lång tid av sovjetiska experiment med fallskärmar och tyngdkraftlära. Den var även den största, då den omfattade hela sju divisioner och ett stort antal fristående brigader under 1980-talet.
Historia
Den första offentliga visningen av ett fallskärmhoppar-förband skedde under en sovjetisk miltärmanöver utanför Kiev, våren 1935. På plats fanns många utländska observatörer, som sen fick skåda något aldrig tidigare kunnat förstå vara möjligt - gruppera beväpnade soldater från luften med hjälp av fallskärm. Det hade visserligen utförts en del experiment med fallskärmshoppande soldater i andra länder som England och USA, men inte till den graden eller med det resultatet som den sovjetiska staten hade gjort. De första reäla sovjetiska militära förbanden (och hoppskola) förlades i utkanten av Leningrad och omfattade två fallskärmshopparbataljoner och två glidplansbataljoner, vilka bildade den 212:e luftburna brigaden. Under det senare 30-talet bildades fler förband, men det finns igen exakt siffra. Under andra världskriget (1939-45) stred fallskärmsförbanden på alla fronter. Precis som sovjetiska/ryska Marininfanteriet användes förbanden oftast som ordinärt infanteri när de blev grupperade i strid, och därför utfördede inte många hopp under krigets gång (de få som utfördes blev katastrofala). Även om man inte hade använt sina luftburna styrkor så mycket på rätt sätt under kriget, så yrkade många högt rankade officerare på dess extrema värde i militära former. De menade att man borde fortsätta att experimentera med, och utveckla de luftburna förbanden. 2008 tilläts kvinnor för första gången att ansöka till de ryska jägarutbildningar.
BMD - Fallskärmsjägarna blir mekaniserade.
Under andra världskriget och 50-talet, hade de luftburna trupperna varit ett vapenslag av lätt karaktär, precis som resten av de stridande ländernas fallskärmsjägarförband. När man hade packat på en fallskärmsjägare allt nödvändigt materiel kunde han knappt gå eller stiga på ett flygplan utan hjälp. Därför var det ännu svårare att medföra tunga vapen, vilka släpptes med speciella behållare som ofta gick sönder. Fordon var nästan omöjligt att släppa med dåvarande metoder. Tungt materiel kunde ju leveras med glidplan. Men eftersom den metoden innebar hårda landningar, gick då den medförda materielen ofta sönder. För att ge fallskärmsjägarna den flexibilitet, snabbhet och större eldkraft de behövde för att klara av en medelmåttig motståndare, fanns det inga metoder för att kunna tillhandhålla från luften. Varken under kriget eller en tid efter dess slut. Dessa tre var det mest nödvändiga medel för att de lätt beväpnade fallskärmsjägarna skulle överleva. Att snabbt ta sig mot sitt anfallsmål efter hoppet, eller att omgruppera sig snabbt för att möta fientliga anfall mot vitala punkter krävde flexibilitet och snabbhet, vilket kunde lösas ifall man hade ett större antal av motorfordon. Stor, men lättrörlig och kompakt eldkraft krävdes för att ta sig t.ex. befästa positioner, luftanfall, mekaniserade eller pansarförband. Under 1970, efter många års av experiment, forskning och tester, visade sovjeterna upp BMD-1, en maskin som var lösningen på alla de tre problemen.
