Från Rilpedia

Preskription (lat. praescri'ptio), jur. Preskription kan ske både i brottmål och civilmål.

För brottmål handlar preskription om icke-utövande av statens rättighet att straffa, där straff uteblir på grund av en viss tids dröjsmål att åtala eller verkställa utdömd bestraffning. Den kallas i den svenska brottsbalken bortfallande av påföljd (35 kap.). Exempel på sådan är att brott som kan ge upp till ett års fängelse preskriberas efter två år, medan brott som kan ge livstids fängelse inte preskriberas förrän efter 25 år. Tiden räknas från dagen då brottet begicks.

Det viktigaste exemplet på civil preskription är den allmänna tioårspreskriptionen för fordringar. Denna preskription beräknas i svensk rätt från fordringens tillkomst, inte från dess förfallotid. I den juridiska doktrinen anses fordringen vara utan verkan först dagen efter preskription skett. För fordringar enligt konsumenträtten gäller en kortare preskriptionstid.

Preskription kan ske om inte ett testamente klandras i rätt tid.

Vid klander av styrelseledamots handhavande inom en förening brukas preskriptionregeln Var som å sysslomans förättning tala vill; göre det lagligen inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes (handelsbalken 18:9).

För rätt till skadestånd enligt barn- och elevskyddslagen (Lag (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever) gäller en preskriptionstid på två år.

Lista över preskriptionstider

• Två års preskriptionstid, för brott med straff ≤ 1 år,
• Fem års preskriptionstid, för brott med straff ≤ 2 år,
• Tio års preskriptionstid, för brott med straff ≤ 8 år,
• Femton års preskriptionstid, för brott med straff < livstid,
• Tjugofem års preskriptionstid, för brott med livstidsstraff