Lobbying
Från Rilpedia
Lobbying eller lobbning (från engelskans lobby) innebär att intressegrupper i organiserad form framför sina åsikter till de politiska makthavarna.
Lobbying förekommer sedan länge i stor omfattning i USA, men även inom EU. Här är lobbying det etablerade sättet för intresseorganisationer att kommunicera med politiska beslutsinstanser. Som ett resultat av detta är även lobbyverksamheten noggrant reglerad. Det finns dock de som hävdar att endast hälften av lobbyorganisationerna i USA är registrerade och att regleringen är tandlös (se till exempel SOU 1998:146). I EU ser reglerna något annorlunda ut; vissa stater har lagstiftning medan andra inte har det. I EU som institution ser det också olika ut; vissa institutioner som EU-kommissionen har regler, andra som EG-domstolen har det inte.
Innehåll |
Sverige
I Sverige har lobbning traditionellt varit begränsad, men har blivit vanligare i takt med att banden mellan de politiska partierna och olika intresseorganisationer blivit svagare. Exempel på sådana traditionella band som försvagats på senare år är exempelvis de mellan LO och socialdemokraterna, mellan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Centerpartiet samt mellan näringslivet och Moderata samlingspartiet.
Sverige använder traditionellt ett omfattande remissförfarande. Detta innebar att intresseorganisationer automatiskt blev tillfrågade och därmed inte hade samma självklara behov att att på egen hand bedriva lobbning. Samtidigt innebär det att organisationer som inte har status som remissinstans har svårare att framföra sin åsikt, de måste själva bevaka framlagda förslag och har svårare att tas på allvar. Remissförfarandet var och är också ganska långsamt vilket i en tid med snabbare poltiskt beslutstempo skapar ett behov av alternativa kanaler som lobbning. Däremot är det inte den organiserade politiken, med remissförfaranden och långa beslutsvägar genom utredningar som skapat behov av mer lobbning, utan ett i grunden förändrat samhälle där politiken idag i grunden fungerar annorlunda än tidigare.
Ur demokratisk synvinkel har lobbning både positiva och negativa sidor: det brukar påstås att den som har större finansiella resurser har en fördel, samtidigt som lobbning är öppet för alla som är villiga att satsa på det. Det finns inga vetenskapliga belägg för att pengar köper beslut, även om den som har finansiella resurser både kan lobba på bred front och med olika metoder. Det svenska systemet med remissrundor och intresseorganisationer knutna till partier innebär att de organisationer som står utanför systemet har begränsad möjlighet att påverka.
Lobbyister har kritiserats för att ha hemlig agenda, d v s de vill ofta ha ensidiga fördelar för sina uppdragsgivare, fast de försöker dölja det. Att säga att "just vi vill ha det bättre och vi struntar i andra" brukar inte fungera som lobbyargument, utan de får hitta på andra argument, t ex visa på exempel där de är missgynnade, eller hur samhället kan förbättras på ett sätt som gynnar denna grupp.
Exempel på svenska företag som hjälper andra företag och organisationer i lobbying är Spira Kommunikation, JKL, Gullers Grupp, Prime PR och Westander.
Språkliga aspekter
"Lobbyism" och "lobbyist" har fått en tämligen neutral valör i takt med att lobbyarbete blivit ett mer legitimt inslag i politiken. De försvenskade termerna "lobbning" och "lobbare" har vidare blivit mer populära på senare tid och lär först ha använts i finlandssvenskan[källa behövs]. Båda formerna är accepterade, men myndigheter och språkvårdande myndigheter rekommenderar ofta de försvenskade formerna.
Verbformen för att bedriva lobbning är ibland i dagligt tal "lobba" (att argumentera för och driva sin linje). Sammansättningar med substantiv-efterledet "-lobbyn", exempelvis "vapenlobbyn" (i USA), "gaylobbyn" eller "den judiska lobbyn" används i allmänhet på ett negativt sätt, för att uttrycka att man anser att dessa grupper har ett för stort inflytande över den förda politiken.
Referenser
- SOU 1998:146 "Lobbning" och SOU 2000:1 "En uthållig demokrati".
