Från Rilpedia

Pehr Nyman, född 1794, död 1856, var en svensk präst.

År 1818 blev Nyman student i Lund, och 1835 kyrkoherde i Vemmenlöv och Rösum i Lunds stift. Hans karriär fortsatte som kyrkoherde 1841 i Stenbrohult i Växjö stift, 1849 i Urshult. Som ung präst fick han sina avgörande religiösa intryck från den lagiska gammalpietismen, gammalkyrkligheten, särskilt genom Jacob Otto Hoof och Peter Lorenz Sellergren. Tack vare sin religiösa urkraft och sitt folkliga, ofta drastiska manér blev Nyman en av sin tids inflytelserikaste väckelsepredikanter; han blev ledare för nymanianismen.^[1] Eftersom han var hänsynslös och självmedveten råkade han ofta i konflikt med auditorier och kyrkliga myndigheter. Han polemiserade häftigt mot den framväxande nyevangelismen, tidvis även mot nykterhetsrörelsen.

Bibliografi

• Strödda predikningar (1860)

Källor

• Christer Winberg, Hur Västsverige blev västsvenskt. Göteborg 2000

1. ↑ Winberg 2000, s. 37