Från Rilpedia

Livsvärlden (tyska die Lebenswelt) är ett filosofiskt begrepp, som ibland även används inom samhällsvetenskaperna, och avser den förnimbara världen som levs i, i motsats till världen som representation eller analys.

Georg Simmel var troligen den förste som använde termen. Begreppet lanserades dock av, och förknippas med, fenomenologen Edmund Husserl i Cartesianische Meditationen und Pariser Vorträge (1931), som en respons på Martin Heideggers analys av varande-i-världen (In-der-Welt-Sein) i Sein und Zeit (1927). Begreppet utreddes ytterligare av Jan Patočka, Alfred Schütz, Maurice Merleau-Ponty, Jürgen Habermas, och andra. I den husserlska betydelsen betecknar livsvärlden den oreducerade verkligheten. Den omgivning som är vår är inte blott summan av tingen omkring oss utan historiskt (teoretiskt) och (extrateoretiskt) kontextuellt konstituerad.

För Habermas är livsvärlden mer eller mindre omgivningen till kompetenser, handlingar och attityder vilka representeras i subjektets egen kognitiva horisont. Det är den levda verkligheten av informell, kulturbunden förståelse och det gemensamma rummet. Att rationalisera livsvärlden är ett nyckelbegrepp i Habermas Theorie des kommunikativen Handelns. Rationell penetrering av livsvärlden av byråkratin, är vad Habermas kallar ”kolonialiseringen av livsvärlden”.

Social koordination och systematisk reglering uppstår genom gemensamma handlingar, trosuppfattningar, värderingar, och interaktiva strukturer, vilka kan vara institutionellt förankrade. Människan är av nödvändighet i en livsvärld, eftersom individer och interaktioner grundar sig på sedvänja och kulturella traditioner, för att konstruera identiteter och definiera situationer (för förståelse eller underhandlingar), för att samordna handlingar, och skapa social solidaritet.

Husserls "livsvärld" motsvarar Greimas "den naturliga världen", för vilken han upprättade en semiotik.[1]

Källor

• artikeln påbörjades som en översättning av den engelska artikeln