Kiosklitteratur
Från Rilpedia
Kiosklitteratur, även skräplitteratur eller massmarknadslitteratur, lättillgängliga böcker som säljs "överallt" och som ofta kritiseras för sin dåliga litterära kvalitet.
Gemensamma drag
Kiosklitteratur känns oftast igen på (och kritiseras ofta för):
- långa serier med samma huvudpersoner
- pocketutgåvor med lågt pris
- formelartad handling
- ytliga rollfigurer
- dåliga dialoger
- klichéartad skådeplats
- pseudonymer som författare
- uppseendeväckande framsidor
- klar genretillhörighet – och därmed en klar målgrupp, till exempel unga män eller unga kvinnor.
Walt Slade-böckerna är ett av de bästa exemplen då samtliga nio kriterier ovan är uppfyllda.
Bakgrund
Det är numera svårt att dra en klar linje mellan kiosklitteratur och "seriös" litteratur. Förr hade kiosklitteraturen egna bokförlag, egna författare, och egna genrer. Numera finns det finkulturella deckare, etablerade författare som då och då skriver romantiska vardagsskildringar, och samma förlag kan ge ut tunga namn som lite lättare. Därför handlar diskussioner om kiosklitteratur ofta om 1930- och 1940-talets bokserier om Nick Carter, Kulla-Gulla, Biggles, vilda västern, eller sjukhusromantik. Det finns dock nyare serier, som Isfolket-serien av Margit Sandemo.
På senare tid har många kiosker, bensinstationer och livsmedelsbutiker börjat sälja samma pocketböcker och ljudböcker som säljs i vanliga bokaffärer och utrymmet för renodlad kiosklitteratur har därmed blivit mindre. Numera är det främst inom romantikgenren – såsom den som utges av Harlequin – som den renodlade kiosklitteraturen återfinns, då dessa böcker i regel inte säljs i vanliga bokhandlar.
