Kilskrift
Från Rilpedia
Kilskrift kallas den ord- och stavelseskrift som var det vanligaste skriftsystemet i Främre Orienten under perioden från cirka 3200 f.Kr. till cirka 75 e.Kr och som skrevs med kilformade tecken, oftast på lertavlor. Skriften användes i Mesopotamien av bland andra sumerer, babylonier, kaldéer, assyrier, araméer, elamiter och hettiter för att skriva sina olika språk och bredde ut sig över stora delar av Främre Asien, Syrien och Mindre Asien. Dessutom användes lertavlorna ännu för den -kretensisk-minoiska skriftten och i det förhistoriska Grekland.
Kilskriften uppkom i det sumeriska området i södra Mesopotamien efter flera årtusenden av förstadier i form av små lerfigurer som representerade föremål. De standardiserade kilskriftstecknen var ursprungligen piktogram, det vill säga de föreställde bilder, men med tiden blev dessa bilder stiliserade till oigenkännlighet. Skriften bestod av cirka 600 tecken och bildades genom kilformade intryckningar i tavlor av mjuk lera som sedan torkades eller brändes så att de blev hållbara. Ett kilskriftstecken kunde ha tre olika funktioner beroende på sammanhanget: logogram (återger ett ord), fonogram (återger en stavelse) eller determinativ (klassificerar det skrivna ordet). Exempel på kilskriftssystem helt baserade på fonogram finns dock; sådana utvecklades i Ugarit (alfabetiskt) och i Persien.
Många språk skrevs med sumeriskt kilskriftsystem såsom, förutom sumeriska, akkadiska, elamitiska, hettitiska, luviska, hurritiska, urarteiska och eblaitiska samt påverkade uvecklingen av kilskriftssystem helt baserade på fonogram för ugaritiskan och fornpersiskan.
Dechiffrerandet av kilskriften under första hälften av 1800-talet lade grunden till det vetenskapliga ämnet assyriologi.
Fornpersisk kilskrift, inledningen till den första Behistuninskriften
Källor
- Glömda skrifter och språk av J.Friedrich (1967)
- I döda språks sällskap av Ola Wikander (2006) ISBN: 978-91-46-21656-8
