Väinö Voionmaa
Från Rilpedia
Kaarle Väinö Voionmaa, född den 12 februari 1869 i Jyväskylä, död den 24 maj 1947 i Helsingfors, hette till 1906 Wallin. Finländsk historiker, förgrundsgestalt inom den finska arbetarrörelsen. Journalist och lärare 1891-1903, Folkupplysningssällskapets sekreterare 1907-12, e.o. professor i nordisk historia vid Helsingfors universitet 1918-36. Voionmaa var riksdagsman (socialdemokrat) 1919-47, ordförande i dess utrikesutskott 1931-33 och 1940.
Voionmaa var senator och chef för kommunikationsexpeditionen i Oskari Tokois senat 1917, men deltog inte i det finska inbördeskriget. 1926-27 utrikesminister, 1937-39 handels- och inrikesminister. Deltog i NF:s verksamhet och var med fredsdelegationen till Dorpat 1920, Moskva 1940 och 1944. En av Finlands ledande nykterhetsmän (tack vare hans initiativ undersökte NF nykterhetsfrågan 1928). Han grundade Työväen Sivistysliitto 1918 och var dess ordförande 1919-47.
Väinö Voionmaa räknas till de ledande namnen bland finsknationella historiker.[1] Hans karriär inom historieforskningen bidrog till att introducera ekonomiska och geografiska perspektiv i Finlands historieforskning. Han har studerat både medeltid och det moderna urbana industrisamhällets uppkomst.
Bibliografi
- Suomalaisia keskiajan tutkimuksia (1912)
- Suomen karjalaisen heimon historia (1915)
- Tampereen kaupungin historiassa (3 bd, 1903-10, del 4 1929-35)
- Sosialidemokratian vuosisata (2 bd, 1906-09)
- Suomi Jäämerellä (1918)
- Kaupan historian pääpiirteet (1924)
Källor
- ↑ Henrik Meinander, Den nödvändiga grannen. Studier & inlägg. Schildts: Helsingfors 2001, s. 186