Från Rilpedia

Ivo Andrić, född 9 oktober 1892 i Dolac nära Travnik, Bosnien och Hercegovina^[1] (dåvarande Österrike-Ungern), död 13 mars 1975 i Belgrad, Serbien (dåvarande Jugoslavien), var en jugoslavisk författare, orientalist och nobelpristagare i litteratur.

Innehåll 1 Biografi och författarskap 2 Böcker översatta till svenska 3 Bibliografi på originalspråk 4 Priser och utmärkelser 5 Fotnoter 6 Externa länkar

Biografi och författarskap

Ivo Andrić föddes i en bosnienkroatisk, katolsk hantverkarsläkt.^[2] Efter grundläggande utbildning i Višegrad och Sarajevo, studerade han filosofi, slavistik och historia vid universiteten i Zagreb, Wien, Graz och Krakov. Under första världskriget blev han internerad av de österrikiska myndigheterna på grund av sitt samröre med rörelsen Mlada Bosna (Ungbosniska rörelsen), som arbetade för en befrielse från österrikiskt styre och en förening av de sydslaviska länderna. Han blev 1918 sekreterare i det kroatiska nationalrådet, vilket bidrog till skapandet av Serbernas, kroaternas och slovenernas konungadöme, sedermera Jugoslavien. Under mellankrigstiden var Andrić en uppskattad diplomat, med posteringar i bl.a. Vatikanen, Bukarest, Trieste, Graz, Paris, Madrid, Bryssel, Geneve och Berlin. År 1924 doktorerade han vid universitetet i Graz på en avhandling om det andliga livet i Bosnien-Hercegovina under den turkiska tiden.^[3] Efter krigsutbrottet 1941 drog han sig frivilligt tillbaka till sitt hem i Belgrad och tillbringade kriget med att skriva. Efter att 1961 ha blivit tilldelad Nobelpriset i litteratur, fick han en särställning bland landets författare och intellektuella.

Andrić är en av Bosniens största berättare.^[4] Hans främsta verk är historiska romaner och noveller, vilka ofta utspelar sig under den turkiska tiden. Andrić, som ju också var historiskt skolad, gjorde grundliga efterforskningar i bl.a. turkiska och de katolska franciskanermunkars arkiv. Berättandet kännetecknas av historisk reflektion och nyanserade psykologiska profil.^[5] En vanlig uppfattning är att Andrić, vid sidan av landets andra store berättaren, Meša Selimović, förstått och förmått skildra den mångsidiga bosniska egenarten.^[6]

Under de senaste årtiondena har en viss omvärdering av Andrićs verk ägt rum. I takt med att bosniaker försökt skapa sig en egen identitet, har man menat att Andrić representerar en vinklad historieskrivning, där den muslimska befolkningen framställs i orättvist mörka färger.^[7] Klart är i varje fall att Andrićs egen syn på nationalitet färgats av det tidiga 1900-talets kamp för sydslavernas befrielse från utländsk dominans, där serber givits en ledande roll och de övriga folken fått stå tillbaka av olika anledningar. Även om han föddes i en bosnienkroatisk familj, är enbart hans första verk skrivet på kroatiska. Från sent 1920-tal gick han över till serbiska och han valde också att bo i Serbiens huvudstad Belgrad under större delen av sitt liv (ända sedan 1941). Personerna i hans verk talar alltid ett språk som är präglat av turcismer och orientalismer, det vill säga kännetecknande för Bosnien och Hercegovinas alla tre folk.^[8] Andrićs komplicerade ursprung har inneburit att han i olika sammanhang kallats för såväl bosnisk, kroatisk som serbisk författare (under kommunisttiden dock uteslutande jugoslavisk).^[9] Privat var Andrić känt för sin stora lärdom och en diskret personlighet, något som gjorde honom uppskattad i diplomatiska kretsar. Han gifte sig sent och efterlämnade inga barn. Rättigheterna till hans författarskap förvaltas av ett sällskap.^[10]

Böcker översatta till svenska

• De fördömdas stad (1959)
• Bron över Drina (1960)
• Konsulerna (1961)
• Vesirens elefant: berättelser från Jugoslavien (1961)
• Helvetets förgård (1962)
• Männen från Veletovo och andra berättelser (1962)
• Jelena och andra berättelser (1966)
• Snörmakare Aljo får en idé : noveller (1995)

Bibliografi på originalspråk

• Ex ponto, 1918
• Nemiri, 1920
• Put Alije Đerzeleza, 1920
• Most na Žepi, 1925
• Anikina vremena, 1931
• Portugal, zelena zemlja, 1931
• Španska stvarnost i prvi koraci u njoj, 1934
• Razgovor sa Gojom, 1936
• Na Drini ćuprija, 1945
• Gospođica, 1945
• Travnička hronika, 1945
• Na Nevskom prospektu, 1946
• Na kamenu, u Počitelju,
• Zlostavljanje, 1950
• Priča o vezirovom slonu, 1948
• Prokleta avlija, 1954
• Igra, 1956
• Aska i vuk, 1960
• O priči i pričanju, beseda povodom dodele Nobelove nagrade, 1961
• Jelena žena koje nema, 1963
• Ljubav u kasabi, 1963
• Priče iz detinjstva, 1967
• Eseji i kritike, 1976
• Znakovi pored puta, 1976
• Šta sanjam i šta mi se događa, lirske pesme koje su objavljene posthumno
• Omerpaša Latas, posthum 1977
• Na sunčanoj strani, posthumt

Priser och utmärkelser

• Nobelpriset i litteratur 1961

Fotnoter

1. ↑ ”Ivo Andric – The Nobel Prize in Literature 1961”. Nobelprize.org. http://nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1961/andric-bio.html. Läst 6 februari 2008. 
2. ↑ För denna och följande biografiska uppgifter, se: Popović, Radovan, Ivo Andrić: A writer's life, övers. från serbiska av Karin Radovanović (Belgrade: Zadužbina Ive Andrića, 1989)
3. ↑ 'Andrić,Ivo, Die Entwicklung des geistigen Lebens in Bosnien unter der Einwirkung der turkischen Herrschaft (diss. Graz, 1924)
4. ↑ En lättillgänglig introduktion till författarskapet är: Arvidson, Barbro, 'Två krig och tre kejsardömen: Bosniens berättare Ivo Andrić', i Kulturtidskriften Horisont, 37:2–3 (1990), s. 34–39.
5. ↑ Se t.ex. Palavestra, Predrag, 'Ivo Andric's Historical Thought', i Reflets de l'histoire européenne dans l'oeuvre d'Ivo Andric, red. Dragan Nedeljkovic (Nancy: PU de Nancy, 1987), s. 47–55.
6. ↑ Flera stora studier av författarskapet finns. En kort översikt ges i: Mihailovich, Vasa D., 'Ivo Andrić', i Nobel Prize Laureates in Literature, Part 1: Agnon–Eucken (Detroit, MI: Thomson Gale, 2007), s. 36-48. En längre studie är: Hawkesworth, Celia, Ivo Andric: Bridge Between West and East (London: Athlone, 1984).
7. ↑ En översikt av huvudlinjerna i kritiken finns i: Rakić, Bogdan, 'The Proof Is in the Pudding: Ivo Andric and His Bosniak Critics'. Serbian Studies: Journal of the North American Society for Serbian Studies, 14:1 (2000), s. 83–91.
8. ↑ Se t.ex. Bergman, Gun, Turkisms in Ivo Andrić's Na Drini ćuprija, examined from the points of view of literary style and cultural history (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1969).
9. ↑ Se t.ex. Hawkesworth, Celia, 'Ivo Andric as Red Rag and Political Football', i Slavonic and East European Review, 80:2 (april 2002), s. 201–216; Bogert, Ralph, 'Ivo Andric Out of Exile: Claiming and Reclaiming a Croatian Writer', i Journal of Croatian Studies: Annual Review of the Croatian Academy of America, 43 (2002), s. 57–68.; Butler, Thomas, 'Ivo Andric, a 'Yugoslav' Writer', i Cross Currents: A Yearbook of Central European Culture, 10 (1991), s. 118–21; Stoffel, Hans-Peter, 'Ivo Andric: A Yugoslav Career', i New Zealand Slavonic Journal (1992), s. 159–70.
10. ↑ ”The Ivo Andrić Foundation, Belgrad”. http://www.ivoandric.org.yu/html/copyright.html. Läst 7 april 2009. 

Externa länkar

• Nobelprize.org, Nobelpriset i litteratur 1961
• Nobelprize.org, Ivo Andrić - Biografi
• The Ivo Andrić Foundation