Skanderbeg

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Iskender Bey Arnauti)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Fil:SkanderbegKruja.jpg
Skulptur föreställande Skanderbeg, utförd av skulptören Janaq Paço och Genc Hajdari, finns i nationalmuseet i Kruja

Skanderbeg (på albanska Skënderbeu, från turkiskans Iskender Bey Arnauti, ”general Alexander, albanen”; egentligen Gjergj Kastrioti), född 6 maj 1405 i Kruja i Albanien och död 17 januari 1468 i Lezha, var förordnad till befälhavare för det albanska försvaret mot Osmanska riket mellan åren 1444 till 1468. Han anses som en av de främsta frihetskämparna i albansk historia, som sedermera upphöjts till nationalhjälte i Albanien.

Innehåll

Biografi

Skanderbeg tillhörde den albanska adelsfamiljen Kastrioti och var son till Gjon Kastrioti, hövding i norra Albanien, och prinsessan Vojsava. Genom devschirme-systemet blev han janitsjar i Osmanska riket och uppfostrades i islam. Skanderbeg fick sin militära utbildning vid sultanens hov i staden Edirne och tillhörde den osmanska eliten i imperiets garde, vilket bestod av övervägande många albanerna. Han steg i graderna till general (turkiska: beg)[1], då han dödade en persisk pascha genom halshuggning i en duell. Han ansågs som en mycket skicklig kavallerigeneral och var befälhavare över ett kavalleri på 5000 man och deltog i militära kampanjer mot kristna arméer.[1] 1438 och 1440 skickades han med sin armé till norra Albanien för att slå ned revolter. Då insåg han albanernas höga beredskap mot Osmanska rikets militära närvaro i albanskt bebodda landsdelar av det osmanska riket. 1442 dog Skanderbegs far Gjon Kastrioti och sultanen förlänade hans fars furstendöme till en albansk avfälling istället för att ge den till honom, den rättmätiga arvingen. Under ett fältslag vid Niš år 1443 mot ungrarna och deras fältherre János Hunyadi deserterade Skanderbeg från den osmanska armén.[1] Han återvände med sin brorson Hamza och 300 albanska ryttare till staden Dibra i sin hembygd och sedan till Kruja. Skanderbeg besegrade den osmanske paschan genom att omringa honom i slottet i Kruja. Senare ledde han sina landsmän i en resning mot sultanen. Han mobiliserade byar, utrustade borgar och byggde ut ett kurirsystem som skydd mot oväntade anfall från de osmanska trupperna.

1455 försökte Skanderbeg, med neapolitansk hjälp, att återerövra staden Berat i mellersta Albanien men misslyckades och tvingades att retirera.

Skanderbeg kontrollerade inom kort Albanien. Han besegrade flera osmanska härar. I ett fälttåg 1449-1450 försökte den osmanske sultanen Murad II med 100 000 man förgäves besegra honom och 1461 tvingades Mehmet II att genom ett fredsslut lämna honom i besittning av Albanien.

Skanderbeg inledde hösten 1461 en krigsexpedition med 5000 man och seglade till den italienska hamnstaden Brindisi. Skanderbegs kavalleri deltog i belägringen av Barletta och medverkade till att besegra kungarna av Huset Plantagenet och till att sätta stopp för erövringen av Sicilien. I augusti 1461 återupprättades kungadömet och kung Ferdinand I av Bägge Sicilierna besteg tronen.

År 1464 bröt Skanderbeg fredsavtalet med osmanerna i och med påven Pius II:s och venetianarnas uppmaning till att delta i ett samlat kristet korståg mot osmanerna och stred därmed åter mot sina tidigare trosfränder. Skanderbeg fick år 1466 reda på att osmanerna hade trängt in i Albanien och var på väg mot huvudstaden med en armé på 200 000 man, ledd av sultanen Mehmet II. Folket evakuerades och man tog med sig alla livsmedel. Den brända jordens taktik gav den osmanska armén lite mat att leva på under sin framryckning. Den osmanska armén svalt och nattetid anföll albanerna den osmanska hären som till slut tvingades att dra sig ur Albanien.

Albanien fick betala ett högt pris för sin långvariga krigsföring mot osmanerna. De många slag som utkämpades i Albanien orsakade mycket materiell förstörelse och mänsklig lidande. Många av de albanska invånarna emigrerade eller tvingades till att fly till andra länder. Handeln upphörde helt och hållet och Albanien hamnade i en ekonomisk nedgång. Tidigare blomstrande städer blev helt förstörda.

Ofta omnämnt i albansk historieskrivning om Skanderbeg är att det väpnade albanska motståndet förhindrade Osmanska riket att utvidgda sitt territorium i Europa.[källa behövs]

Förbindelser med Venedig

Skanderbegs goda militära rykte spreds och han blev populär, särskilt i Italien, vilket Republiken Venedig ogillade. Från början välkomnade de venetianska myndigheterna Skanderbeg för att ha vidmakthållit en buffertstat mellan deras kommersiella kolonier längs kusten och stärkt det venetianska försvaret mot Osmanska riket, men de blev nu rädda att förlora kontrollen över viktiga albanska städer. 1447 misslyckades Venedig överta makten i Albanien och störta Skanderbeg. 1448 utlyste Venedig ett årligen återkommande belöning på 200 dukater till den som mördade Skanderbeg. Republiken Venedig som befarade att Skanderbeg och de albanska trupperna skulle ockupera den venetianska besittningen Durrës, sände militär förstärkning till området. Generalen Paul Loredan, som styrde Durrës, mottog utmaningen att strida mot Skanderbeg och göra sig av med honom.

Giftermål

Skanderbeg gifte sig när han var 36 år gammal med den 23 år gamla prinsessan Marina Andronika, dotter till Albaniens näst mäktigaste furste, Arianit Kommenos Thopia. Paret gifte sig den 26 april 1451 i katedralen i staden Kruja. De efterföljande dagarna besökte dom slott och städer över hela landet för att motta gratulationer från landsbefolkningen och flera europeiska stater, inklusive republiken Venedig.

Skanderbegs sista dagar

Skanderbeg samlade mot slutet av sitt liv alla albanska furstar i Lezha, samt vissa andra potentater; även republiken Venedig bjöds in. Vid sin ankomst till Lezha blev Skanderbeg smittad av malaria och kort därefter sjuknade han in i en feber som han aldrig återhämtade sig från.

Sedan Skanderbeg blivit sjuk närmade sig en osmansk trupp hans läger. De albanska trupperna började försvara staden och man lyckades stå emot. Osmanerna gjorde stora förluster och var tvungna att dra sig tillbaka. Nyheten om segern kom till Skanderbeg kort före hans död den 7 januari 1468. Redan en kort tid efter hans död erövrades dock en del albanska områden av osmanerna. Detta inträffade 1479. Skanderbegs son Johan II flydde till Neapel, där den siste av hans ättlingar skall ha dött 1873.[2]

År 1501 hade osmanerna återtagit kontrollen över alla de tidigare fria albanska provinserna. Skanderbeg blev en symbol för det albanska frihetssträvandena från osmanerna.

Eftermäle

Ryttarstaty föreställande SkanderbegPiazza Albania i Rom.
Barletis Historia de vita et gestis Scanderbegi...

En tid var Skanderbeg inkvarterad vid dagens Piazza Scanderbeg i centrala Rom. På Piazza Albania nedanför Aventinen i Rom reste man 1940 en ryttarstaty av Skanderbeg, utförd av skulptören Romano Romanelli. Monument över Skanderbeg finns även i andra europeiska städer, i Skopje, Prishtina, Bryssel, Genève och Tirana. Under Jacques Chirac tid som borgmästare i Paris 1976-1995 uppkallade han ett torg efter Skanderbeg.

Skanderbeg blev en legendgestalt i både albansk och västlig diktning.[3] Den franske poeten Pierre de Ronsard skrev på 1500-talet en sonett om honom och så gjorde även den amerikanske poeten Longfellow. Antonio Vivaldi komponerade en teater med titeln Scanderbeg till Skanderbegs ära. Christopher Marlowe skrev ett numera förlorat versdrama om honom. I arberesjiska dikter framställs Skanderbeg inte bara som Albaniens räddare utan även som kristendomens försvarare.[4] Naim Frashëri, en känd bektashi muhib framhåller i sin text Historia e Skënderbeut att Skanderbeg snarare än en kristendomens försvarare var en frihetskämpe som hade den albanska nationens bästa för ögonen.

Förutom att Skanderbeg är vida omnämnd i den europeiska litteraturen är han också porträtterad av flera berömda europeiska målare som till exempel Paolo Veronese, Albrecht Dürer och Rembrandt.

Det finns en albansk film baserad på Skanderbegs liv och hans kamp mot osmanerna; dess ryska namn är Velikij voin Albanii Skanderbeg.

I början av 1500-talet publicerade Marin Barleti i Rom boken Historia de vita et gestis Scanderbegi Epirotarum principis., "Historien om Skanderbegs liv och död, prinsen av Epirus", som omgående översattes till flera språk. Även Edward Gibbon författade ett historiebiografiskt kapitel om Skanderbeg.

Ludvig Holberg kallade Skanderbeg en av historiens främsta fältherrar:

"Med eet Ord at sige: Ziska var udi det 15de Seculo en af de største Generaler, og Scanderbeg udi heele Historien den største Stridsmand, Anfører og tilligemed Heros."[5]

Den brittiske generalen James Wolfe benämnde Skanderbeg som den absolut bästa generalen genom tiderna, det vill säga skickligare än alla andra officerare inom den moderna och antika epoken.

Den engelske poeten Edmund Spenser sa att Skanderbeg är den största av de största generalerna.

Voltaire skrev att Balkanhalvön inte skulle ha blivit osmanskt om det hade funnits fler ledare av Skanderbegs slag. Disraeli hyllade också Skanderbeg i sin novell The Rise of Iskander. Skanderbeg ansågs av det kristna Europa som hjälte, och påven omnämnde honom som ”Europas atlet”.[6]

Hjälm

Skanderbegs hjälm är en viktig nationalsymbol. Hjälmen är tillverkad av vit metall, utsmyckad med guldränder med symbolen gethornen i brons ovan. Hjälmen, tillsammans med Skanderbegs svärd, finns i Kunsthistorisches Museum i den österrikiska huvudstaden Wien. En välgjord kopia har förfärdigats i Österrike och finns på museet i Skanderbegs slott i Kruja.[7]

Slag

Slag som Skanderbeg utkämpade:

Antalet stupade från den osmanska armén, i alla de osmansk-albanska slag, uppskattas överstiga hundratusen.

Referenser

Noter

  1. 1,0 1,1 1,2 Bjørn Andersen, Albaniens historie. En oversigt, Version 1.29, 2005-07-23 (weblänk)
  2. Nordisk Familjebok
  3. NE.se
  4. Albanian identities: myth and history. Ed. by Stephanie Schwandner-Sievers and Bernd J. Fischer. Bloomington: Indiana University Press 2002. ISBN 0-253-34189-2
  5. Sammenlignede Historier (1739)
  6. Dalhoff-Nielsen, Peter, Örnarnas land : albanerna - ett folk i Europa. Tollarp: Studiekamraten 1995. ISBN 91-88576-08-6
  7. Albanisches im Wien, weblog 2005-10-05, läst 2008-08-15

Källor

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Kastrioti, Georg, 1904–1926 (Not).

Litteratur

  • Hodgkinson, Harry, Scanderbeg. London: I. B. Tauris 2004.
  • Edwin E. Jacques, The Albanians: An Ethnic History from Prehistoric Times to the Present.
  • Lou Giaffo, Albania: Eye of the Balkan Vortex

Externa länkar

Personliga verktyg