Från Rilpedia

Denna artikel är en del i serien

Indiens historia
Hinduisk dominans
Antiken och forntiden Induskulturen Guptariket
Muslimska epoken
Delhisultanatet Mogulriket Marathariket
Europeiskt inflytande
Upptäcktsresande och handelsmän Portugiser i Indien Ostindiska Kompaniet
Brittisk kolonisering
Brittiska Indien Självständighetsrörelsen
Republiken Indien
Politiken efter 1947 Stats- och regeringschefer Samhället efter 1947
Tidsaxel över Indiens historia

Kongresspartiet (engelska Indian National Congress) är Indiens äldsta politiska parti och grundades 1885. Efter Indiens självständighet från Storbritannien 1947 har partiet under många år suttit vid regeringsmakten. På senare år har dock det hindunationalistiska BJP blivit en allvarlig konkurrent om makten.

Kongresspartiet betraktas som ett sekulärt mittenparti, med socialistisk grundsyn. Partiet orienterade sig under Kalla kriget mot Sovjetunionen, då Indien var ledande inom de så kallade Alliansfria staternas samarbetsorganisation.

Kongresspartiet gick segrande ur de allmänna valen till Lok Sabha i april-maj 2004. Partiledaren Sonia Gandhi förvånade omvärlden då hon 15 maj förklarade att hon inte ville bli landets nya premiärminister, men hon var säkerligen också medveten om att flera av de presumtiva stödpartierna i parlamentet inte var berett att stödja en utlandsfödd premiärminister.

Våren 2009 gick Kongresspartiet framåt och preliminära valresultat pekar på att man kan få över 190 mandat - partiets bästa resultat sedan 1991. Den valallians man deltog i väntades få drygt 250 mandat. ^[1]

Sedan tiden när Jawaharlal Nehru var partiets ledare och Indiens förste premiärminister har partiet nästan ständigt letts av en person tillhörig familjen Nehru-Gandhi. Efter Nehru kom Indira Gandhi, sedan Rajiv Gandhi, och nu också Rajiv Gandhis italienskfödda änka Sonia.

Kongresspartiet har råkat ut för en rad partisplittringar. Indira Gandhi saknade sin faders starka hand och politiska fingertoppskänsla för att driva partiorganisationen. Nehru hade byggt upp ett parti med starka regionala ledare på delstatsnivå, ledare som garanterat partiet valsegerar runt om i landet. Men Indira såg de regionala ledarna som potentiella konkurrenter, och försökte centralisera makten inom partiet till sig själv. Genom ett aktivt intrigerande försökte hon skapa sig ett nätverk inom partiet av lojalister, ända ner på distriktsnivå. Detta ledde till att partiorganisationen 1969 revolterande mot henne. Indira uteslöts för bristande disciplin och snabbt kom Kongresspartiet att delas i två, Indian National Congress (Organization) som utgjorde den officiella partiorganisationen och Indian National Congress (Indira) (denna falang kallades inledningsvis (INC (Requisition)) som bildats av Indira och hennes lojalister. Egentligen var det Indiras falang som var utbrytarna, men eftersom Indira var premiärminister (och således en mäktig person inom den statliga byråkratin) blev hennes falang erkänd som det riktiga Kongresspartiet hos valkommissionen. Det parti vi idag kallar Kongresspartiet är formellt sett Congress (I), och än idag används då och då Congress (I) som namn för partiet.

Mellan de två falangerna fanns också ideologiska skillnader. Indira Gandhis politik för att vinna massornas stöd var en populism byggd på dels personkult, dels nehruviansk socialism. Indira Gandhi försökte i början av sin period som premiärminister genomdriva vissa radikala reformer under mottot Garibi Hatao (Bort med fattigdomen), något som irriterade de mäktiga regionala ledarna inom partiet. Indiras regering var dessutom tydligt orienterad mot Sovjetunionen. INC(O) lett av Morarji Desai representerade å sin sida borgerliga intressen, och var för ett närmande mot USA.

Sedan Indira Gandhi på 1970-talet utlyst undantagstillstånd i Indien och begränsat de medborgerliga friheterna ökade oppositionen avsevärt både inom och utom partiet. De som förblev lojala mot Indira Gandhi blev kvar i "Kongress (I)", dvs "Kongresspartiet, Indirafraktionen". Denna period blev historisk, såtillvida att Kongresspartiet i 1977 års val för första gången förlorade regeringsmakten.

Mot slutet av 1990-talet bildades utbrytaren Nationalist Congress Party i protest mot att Sonia Gandhi, trots att hon var född i Italien, skulle få leda partiet. Utbrytarpartiet erövrade i valet 2004 totalt 9 mandat i Lok Sabha, och har nu orienterat sig från BJP för att under perioden från 2004, det fjortonde lok sabha, stödja en kongressregering.

Indian National Congress före 1947

Efter Sepoyupproret 1857 ville somliga britter i Indien gjuta olja på vågorna, och skapa ett bättre samarbetsklimat mellan britter och indier. sir Allen Octavian Hume grundade därför Indian National Union, vilket sedan övergick till att bli "Indian National Congress" (INC).

Grundandet av INC drog för första gången in den växande indiska medelklassen i politiken. Många av de nya indiska ledarna under den tidigar perioden kom från Bengalen, bland dem W.C. Banerjee.

Med tiden ökade kraven från indierna, och svaret från britterna blev många gånger hårt och våldsamt, vilket i sin tur radikaliserade aktivisterna i INC.

Under mellankrigstiden uppstod en kamp mellan mera moderata krafter och socialister, och där vann socialisterna under ledning av Nehru. De indiska muslimerna fjärmade sig nu från INC, av rädsla för att domineras av hinduerna. Denna utveckling bekräftades av de val som hölls 1946, där muslimerna röstade på Muslim League, och inte INC.

Splittringen av INC efter religiösa linjer ledde sedan till att det självständiga Indien blev två separata stater; Indien och Pakistan.

Det mest bekanta inslaget i INC:s arbete under just mellankrigstiden var annars Mahatma Gandhis ickevåldsaktioner. "Satyagraha" eller "ahimsa" blev nu ett begrepp även i västvärlden.

Källor

1. ↑ Kongresspartiet vann valet i Indien Svenska Dagbladet, 16 maj 2009

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Indian National Congress
  Bilder & media