Från Rilpedia

Hakebössa kan sägas ha varit det första eldhandvapnet. I princip var de första modellerna kanoner i minatyr, vilka senare blev alltmer långsmala, försågs med kolv, och med tiden övergick i det som kom att kallas muskedunder och musköter. Hakebössan uppfanns troligen någon gång under senare delen 1300-talet, men det var först under mitten av 1400-talet de började användas mer allmänt i krig. Det är dokumenterat att hakebössor användes i Sverige under slaget vid Brunkeberg år 1471.

De första hakebössorna var alldeles för tunga för att hållas upp med händerna, och rekylen var dessutom mycket kraftig. Därför försågs bössan med en en hake eller pik undertill, därav namnet, vilken kunde hakas fast i ett stativ som både bar upp en del av vapnets tyngd och tog upp rekylen. Krigsfartyg hade ofta fästen för hakebössornas hakar längs relingen. På fartygen fanns även en vapentyp som kallades skeppshake vilket inte är detsamma som hakebössa, skeppshaken var ett betydligt tyngre vapen, en liten kanon.

Från början användes hakebössorna minst lika mycket för smällarnas avskräckande effekt som för den verkan de hade, klumpiga och omständliga att ladda som de var, men med tiden kom de att överträffa både långbågar och armborst i fråga om precision, verkan och räckvidd och eldhandvapnen fick sin givna plats i kriget.