Från Rilpedia

Häxmästaren av Angmar är en fiktiv karaktär i bokserien Härskarringen av J.R.R. Tolkien.

Häxmästaren var ledaren för Nazgûlerna, och skiljde sig i flera avseenden från övriga Nazgûl. Han var nämligen inte rädd för eld som de andra Nazgûlerna och blev inte lika lätt förvirrad som de. Han var en trollkarl och kung innan han förvandlades av ringen han bar, vilken också var något kraftfullare än de övriga åtta. Inför slaget om Minas Tirith gavs han en demonisk kraft av Sauron, troligen var det vad som krävdes för att han skulle kunna bryta ned stadens port.

Häxmästaren är mest känd för att ha grundat Angmar 1300, som var beläget norr om Vattnadal i närheten av Angmars berg. Huvudstaden var Carn-dûm, där onda män bodde. Deras ättlingar dog ut när Gondor, med kung Eärnur i spetsen, krossade fienden år 1975, tredje åldern. Endast häxmästaren blev kvar på slagfältet; då passade han på att håna Eärnur, emedan hans häst blev vettskrämd av Häxmästaren och galloperade iväg. Eärnur, en mäkta kraftfull man, hade kraften att angripa häxmästaren, som också fruktade honom*. Men häxmästaren flydde sedan iväg ; Glorfindel förutspådde att häxmästaren inte skulle besegras av en man. Detta agerande från häxmästarens sida gjorde att Eärnur fylldes av vrede och revanschlust. Så det var inte helt oväntat att Eärnur, som mottagit två utmaningar från häxmästaren om envig, till slut accepterade och red med ett litet följe till Minas Morgul. Dessa hördes aldrig av och antogs ha gått en hemsk död till mötes, sedan de förråtts av Nazgûlerna. Därmed klipptes Anarions linje av och Gondors styre togs över av Mardil, rikshovmästaren. Detta skedde år 2050, tredje åldern.

Syftet med att Häxmästaren drog norrut var att Gondor var starkt, men Arnor desto svagare. Från Angmar påbörjades invasionen av de norra kungadömena, Arthedain, Cardolan och Rhudaur. De tre kungadömena låg i ständig fejd mellan varandra men både Rhudaur och Cardolan ogillade Arthedain på grund av att Arthedain kontrollerade Väderklint. På den tiden var Väderklint ett eftertraktat befästningsverk, särskilt med tanke på tornet, Amon Sûl, som häxmästaren senare rev. Men den kanske viktigaste anledningen var att en stor palantir fanns där. Kriget pågick i stort sätt oavbrutet fram till dess att häxmästaren själv flydde år 1975. Till en början kunde Dunedain stå emot, men i Rhudaur var det vissa som gick över till fiendestyrkorna och detta ledde till katastrof. Häxmästaren tog sedan kontrollen över Fornost och använde den som sin egen bas. Men när väl Gondor anföll mötte hans arméer dessa ute på slagfältet.

I tredje åldern ledde Häxmästaren Mordors styrkor mot Gondor i ett avgörande slag vid Minas Tirith. Han dödades där av Éowyn av Rohan. Åke Ohlmarks har i sin svenska översättning ursprungligen råkat få det till att det är Merry Vinbock som utför detta dåd, vilket givit upphov till vissa missförstånd. Det är emellertid möjligt, men inte klarlagt, att det var Merry med sitt förtrollade svärd som bröt häxmästarkungens odödlighet, så att Éoywyn kunde döda honom. Merrys svärd hade skapats i de norra kungadömena på Angmars tid, och på märkliga vägar kommit i hans hand.