De fria konsterna
Från Rilpedia
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
De fria konsterna eller de sju fria konsterna (på latin septem artes liberales) var de akademiska ämnen som fanns från antiken och medeltiden till renässansen. I vissa länder talas ännu om de fria konsterna i motsats till yrkesinriktade ämnen (till exempel liberal arts på engelska).
Innehåll |
De sju konsterna
De sju fria konsterna var
Grammatik, retorik och dialektik ingick i skolans första avdelning, trivium, som sattes högst i betydelsen att den var en förutsättning för de andra studierna. Dessa kretsade alla kring talkonsten – där kunskap uppstod i nuet i och med att de framfördes. Först av allt sattes studiet av grammatiken. Den högre avdelningen, quadrivium, bestod av de övriga ämnena. Quadrivium härleddes ur logiken och innebar kunskap som existerar utan sinnesupplevelser. Indelningen är känd sedan pythagoréerna, men beskrevs mest utförligt först av Seneca.
Dessa discipliner utgjorde den teoretiska grunden för många aktiviteter i samhället, och det var den egenskapen som gjorde dem ”fria” – kunskapen om dem hade ett egenvärde, med deras hjälp kunde annat sättas i ett sammanhang och de aktiviteter som kunde göra anspråk på att använda deras kunskap vann också lite av samma egennyttiga status. Grekerna ansåg emellertid fortfarande konstnärskapet som blott ett hantverk – någon fri konst var det inte tal om.
Renässansen
De fria konsterna under renässansen är starkt förknippade med enskilda poeter och konstnärer. I en miljö där antiken stod i fokus vann konstnärer och deras verk en oberoende position som åberopade matematik, anatomi och egna iakttagelser som sin grund. I och med att bildkonstnärernas aktiviteter och poeternas litterära verk lästes alltmer självständig från sitt sociala kontext, uppnådde det konstnärliga hantverket en högre social status. Både konstverken och konstnärskapen blev i sig, för första gången i historien, det som hamnade i fokus. Det var från och med renässansen som konstnärsbiografier började skrivas och konstverk blev samlarobjekt.
Friast och renast
Ibland omnämns poesin som den friaste av alla konsterna och musiken som dess renaste uppenbarelseform.