Trombon

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Dragbasun)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Trombon/Dragbasun
Trombon/Dragbasun
Typ: Bleckblåsinstrument
Spelsätt: Glissando, dubbeltunga, fladdertunga
Del av: Symfoniorkester, blåsorkester, storband, m fl.
Förekommer i: Romantik, modernism, jazz
Instrumentkör
Namn Stämning Omfång
Alttrombon Eb (C i notskrift) A – F2
Tenortrombon Bb (Bb/F med kvartsventil) (C i notskrift) E – D2
Range trombone.png
Bastrombon Bb/F/Db/Eb (beroende på de olika ventilernas stämning) (C i notskrift) kontra-B – G1
Kontrabastrombon oftast i F (med ventiler i exv. C/Db/A) annars i BBb (C i notskrift) kontra-E – C1
I denna artikel
används tonnamnen
Bess (B♭) och B.

Music ClefG.svgMusic 1b1-.svg Music ClefG.svgMusic 1b1.svg
Se olika skrivsätt.

Trombon eller dragbasun är ett bleckblåsinstrument med cylindriskt tonrör och dragbygel, ibland kombinerat med en eller två extra ventiler. Ordet trombone är italienska och betyder stor trumpet. Det svenska ordet trombon innefattar inte ventilbasun (engelska valve trombone), utan endast dragbasun (engelska slide trombone).

Innehåll

Historik

Det fanns för länge sedan fanfartrumpeter, som var långa och raka. En sådan trumpet kallade man i det medeltida Frankrike för buisine (från detta ord härstammar basun såväl som det tyska ordet för trombone - posaune). Ordet buisine härrör i sin tur från latinets buccina ('lur', 'horn'), som först användes av romerska herdar, senare av av den romeriska militären. Buccina var ursprungligen tillverkat av djurhorn, senare mässing och andra metaller.

På 1300-talet lärde man sig att det gick bra att böja buisinens metallrör, så att den blev mindre utrymmeskrävande. Så småningom kom man också på att om man gjorde den så att det gick att förlänga och förkorta den, kunde man spela fler toner. Detta resulterade i dragtrumpeten, ett slags s-format instrument, där den utdragbara delen bara satt ihop med den andra delen på ett enda ställe.

Om man istället förlänger den utdragbara delen på två ställen samtidigt, blir konstruktionen dubbelt så effektiv. Den tanken var det någon i södra Europa som tänkte ganska tidigt. I spanska skrifter från 1300-talet nämns ett instrument, kallat sacabouche (sacar = dra och bucha = rör). I Frankrike uppträder ungefär samma benämning på ett instrument cirka hundra år senare, saqueboute (saquer = dra och bouter = skjuta).

När instrumentet kom till England fick det namnet sackbut. På 1500-talet utvecklades en basunfamilj med basuner i olika storlekar och stämlägen. De vanligaste kom att bli diskant stämd i Bess, alt i F, tenor i Bb och bas i F eller Eb. På 1600-talet förekom även kontrabasbasun i Bb. Denna instrumentfamilj användes gärna som förstärkning av körsång (oftast med sinka istället för diskantbasun), eller som en instrumentgrupp tillsammans med andra instrumentgrupper.

Under 1600- och 1700-talen sjönk basunens popularitet. Den användes då och då i stadspiparensembler och som körförstärkning i opera- och kyrkomusik. På 1800-talet återupptäckte man det vackra instrumentet och började använda det även i symfoniorkestrar, i kombinationen altbasun i Eb, tenor i Bb och bas i Eb.

Under 1800-talet hände det en del med basunens fysik. Den fick vidgad mensur, större och mer utsvängt klockstycke och med skålformat munstycke. 1839 såg basunen sin första kvartsventil, detta i Tyskland. Kvartsventilen innebär att man med hjälp av en ventil, som vanligtvis sköts med tummen, styr luften in genom ett extra rör, som sitter fäst på trombonen. Det gör att trombonens stämning sänks en ren kvart, vilket ger tillgång till fler toner och enklare draglägen. Detta visade sig vara en lyckad idé, som spred sig snabbt. Basuner försedda med denna tillsats kallades tenorbasbasuner. Mindre lyckad var Adolphe Saxs idé om en teknisk fulländning av basunen. Han konstruerade en basun, med sex ventiler och lika många klockstycken, vilket inte blev särskilt praktiskt.

1. stämbygel, 2. munstycke, 3. klockstycke, 4. vattenklaff, 5. ytterdrag, 6. , 7. , 8.

I mitten av seklet började en så kallad tersbasun tillverkas, stämd en liten ters lägre än tenorbasunen (d v s i G). Den används fortfarande i England i brassbandssammanhang. Framåt slutet av 1800-talet var den vanliga orkesterbasunkombinationen två tenorbasuner och en basbasun.

Basunen användes även i militärorkestrar, då även ventilbasunen (som tillverkades för första gången kring 1830, men aldrig kom att låta likadant som varianten med drag och därför inte kunde ersätta dragbasunen), och i blåsorkestrar och då det blev populärt att spela jazz, i början av 1900-talet, användes den också i sådana sammanhang.

Draget

Draget gör trombonen till ett unikt instrument. Istället för ventiler som andra bleckblåsinstrument används draget för att ändra tonhöjden. Draget är steglöst, på samma sätt som att en sångröst, ett stråkinstrument, en bandlös elbas eller en steel guitar saknar fasta lägen. Draget gör trombonen till ett utmärkt instrument för glissando (att "glida mellan tonerna"), det är bara att flytta på draget medan man spelar. Glissando används flitigt bland trombonister, särskilt i dixiejazz.

Längs med draget kan man identifiera i 7 lägen (positioner), som ger sju kromatiska halvtonssteg. Helt inskjutet drag är dragläge 1 (grundläge), sedan följer 2-7 med en halvtons avstånd nedåt. Lägena motsvarar de sju kombinationer man kan åstadkomma med ett ventilinstruments tre ventiler.

Det finns inga exakta positioner för dragets sju lägen. Avståndet mellan dem skiljer något mellan olika tromboner, dessutom växlar det i olika spelstilar och tekniker, och beror av vilken ton man väljer i naturtonsserien med läpparna. Lägena beror dessutom av om man spelar med liksvävande temperering av skalan (vilket krävs om man spelar tillsammans med isntrument med fasta lägen), eller om man spelar med rena intervall.

Register

Draget är inte det enda sättet att byta ton på. Precis som andra bleckblåsinstrument kan man välja ton i naturtonsserien för varje läge genom att ändra mängden luft och hur hårt läpparna är spända, och således hur snabbt de vibrerar. Det gör att det egentligen inte finns någon gräns för hur stort registret kan bli, det varierar mellan olika trombonister och har självklart en hel del att göra med rutin. När man minskar luftflödet blir tonen lägre och när man ökar luftflödet blir tonen högre. Till skillnad från draget finns det bestämda lägen.

Exempel:

f på dragläge 1 är ofta den första ton man lär sig. Om man ökar luftflödet lite därifrån kommer man alltid till bess, toner därimellan måste draget användas till. Om man ökar flödet där ifrån kommer man automatiskt till d¹ . Om man minskar luftflödet från "f" kommer man till Bess.

Stämning

Trombonen är vanligen stämd i Bb, Eb eller F, i bemärkelense att den lägsta möjliga tonen i grundläget (när draget är innerst) är ett Bb, Eb eller F. Emellertid skrivs noter vanligen med basklav eller altklav i klingande stämning (utan transponering), dvs som om det vore ett C-instrument. Vid brassmusik skrivs dock noter ibland med transponering i diskantklav.

Berlioz om trombonen

Hector Berlioz:

” Enligt min åsikt är trombonen, som jag döpt till den 'episka', blåsinstrumentfamiljens sanna överhuvud. Den besitter i allra högsta grad ädelhet och storslagenhet; den har alla de allvarliga och kraftfulla toner som finns i sublim musikpoesi, från religiositet, lugna och imponerande accenter till vilda, hämningslösa utbrott. Styrda av en mästares vilja, kan trombonerna sjunga som en kör av präster, hota, ge ifrån sig dystra suckar, en sorgsen klagosång, eller en klar lovsång; de kan brista ut i respektingivande rop och väcka de döda eller döma de levande med sina fruktansvärda röster. ”

Trombonister

Kända personer som spelar trombon

Se även

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Trombon"
Personliga verktyg