Casa Milà
Från Rilpedia
Casa Milà är en imposant byggnad i Barcelona, ritad av Antoni Gaudí och uppförd 1905-1910.
Casa Milà betecknas ofta som Gaudís mest expressionistiska byggnad, men den uppvisar dock lokala, huvudsakligen katalanska, motiv. Byggnaden har i folkmun kallats La Pedrera (stenbrottet) på grund av den karakteristiska fasaden som helt saknar plana ytor. Den är konstruerad i betong och mursten. Casa Milá vilar på enkla pelare konstruerade i järn, tegel och sten. Dessa bär upp järnbalkar i vilka tak och golv är fästa med armering. Eftersom väggarna inte har någon bärande funktion kunde Gaudí placera dem var han ville, något han utnyttjade genom att vinkla och böja väggarna för att få olikformade rum. Byggnaden har två inre gårdar vilka ger lägenheterna ljus. På taket bildar en bisarr, men för Gaudí karakteristisk samling skorstenar, vetilationstrummor, trapphus med inbyggda vattenmagasin och spiror en spännande silhuett. I Casa Milá ville Gaudí precis som i Casa Batlló undvika raka linjer, därför är mycket av husets tak och väggar böjda eller oregelbundet formade, faktum är att det inte finns två rum i hela byggnaden som liknar varandra.
Historia
Efter att Gaudí färdigställt Casa Batlló anlitades han av byggherren Pere Milà i Camps, som var vän med Batlló. Milá, som hade en stor tomt en bit högre upp på Passeig de Gracia, anlitade Gaudí med förhoppningen att han skulle överträffa Casa Batlló. Gaudí fick i uppdrag att bygga Barcelonas mest spektakulära byggnad. Casa Milà, som saknar bärande ytterväggar, bärs istället upp av en avancerad stålarmering, ritad av Josep Bayó i Font. Han var Gaudís ingenjör både vid Casa batlló och Casa Milá. Under bygget ägnade sig Gaudí och Bayó åt veckovis av avancerade matematiska beräkningar. När kedjebågarna (som alla har olika välvning på grund av väggens krökning) mellan kolonnerna på vindsvåningen skulle beräknas, använde sig Gaudí och Bayó av upphängda kedjor, efter vilka stommen ritades upp. Gaudí, som bl.a. studerat medeltida arkitektur, funderade mycket kring de ramper som var vanliga i medeltida fästningar. 1905 kom han fram till att försöka bygga två ramper vilka skulle slingra sig upp i innergården. Tanken var att lägenhetsinnehavarna skulle kunna köra sina bilar ända fram till dörren. Ramperna byggdes aldrig, eftersom utrymmet de krävde var för stort. Istället fick huset ett garage, vilket blev det första i Barcelona. I huset installerades även en separat ingång åt tjänstefolket, så att de inte skulle besvära lägenhetsinnehavarna.
Källor
se länk
