The Great Seal Bug Story
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. |
Innehåll |
Sigillets gåta eller The Great Seal Bug Story
Allt startade två dagar före atombomben över Hiroshima, den 4 augusti 1945. En grupp sovjetiska pojkscouter sökte audiens hos den amerikanska Moskvaambassadören Averell Harriman. De ville överlämna en vänskapsgåva till sina allierade i kriget mot Tyskland.
Gåvan bestod i en dryg halvmeter stort snidat sigill i trä, föreställande det amerikanska statsvapnet, den amerikanska örnen.
Gåvan togs emot, dock väl införstådd med Sovjetunionens rykte att placera mikrofoner både här och där. Efter att besökarna gått, gick de amerikanska teknikerna noggrant igenom gåvan men kunde inte upptäcka något misstänkt. Efter att amerikanerna släppt Hiroshimabomben, sökte sovjetiska UD upp ambassadören för att diskutera denna nya vändning i kriget. Eftersom teknikerna inte funnit något märkligt med sigillet, monterades det i all hast, upp på väggen bakom ambassadörens skrivbord.
Där fick den sitta fram till 1952 när man efter tips från britterna, bestämde sig för att återigen undersöka skapelsen, nu än mer noggrant och med förbättrad teknik. Denna undersökning visade heller ingenting anmärkningsvärt men man beslutade att sigillet även skulle kontrolleras med röntgen för säkerhets skull. Det kalla kriget som startade strax efter krigsslutet 1945, var i full kraft. På röntgenbilderna kunde nu en större hålighet ses i sigillet. I denna hålighet fanns även ett pennliknande föremål i metall. Däremot syntes inga kablar, batterier eller radiorör på röntgenbilderna. Man bestämde att sigillet skulle tas isär.
Detta fann man
I örnens näbb fanns genomgående hål som ledde in till det större hålrummet i sigillet. I detta hålrum fanns en försilvrad kopparcylinder, knappt 2,5 cm i diameter. Ovansidan var täckt med ett mycket tunt metallmembran. Detta var så ömtåligt att det i princip förintades i samband med demonteringen.
I cylinderns mitt fanns ett ”T-format” stift som gick nästan ända fram till membranet. Från sidan på cylindern stack sedan ett kopparspröt ut genom en isolering, ca 23 cm. Den fria änden på kopparsprötet var spetsig medan den ändan som gick in i cylindern också avslutades i ett T-format stift som nästan nuddade det andra stiftet i mitten av cylindern, se bild.
Teknikerna var förbluffade
Man gissade att detta var en mikrofon av okänd typ och att den troligen kunde startas fjärrstyrt. Men på vilket sätt och om den överhuvudtaget fungerade hade de ingen aning om. Tekniken var så främmande att tingesten helt sonika döptes till ”Thing” efter karaktären i den tecknade serien ”Addams Family” som just då fanns i tidningen ”The New Yorker”.
Det dröjde faktiskt ända till 1956 innan en skicklig tekniker på MI5 i England, Peter Maurice Wright (9/8 1916 – 27/4 1995), förstod tekniken bakom den geniala konstruktionen.
Sändare utan batteri
Ljudet i rummet leddes genom de noggrant avstämda hålen in till håligheten. Denna var i sin tur också noggrant utformad och fungerade som en resonanslåda (jfr. med en gitarr) som förstärkte ljudet i rummet. Det förstärkta ljudet satte mikrofonens membran i rörelse. Membranets rörelse påverkade i sin tur cylinderns volym, samma grundprincip som används idag i en modern kondensatormikrofon där ljudet påverkar kapacitansen i kondensatorn, proportionellt mot membranets rörelser. En modern kondensatormikrofon kräver dock en extern strömkälla som laddar upp mikrofonkapselns kondensatorplattor. Här fanns inte denna möjlighet. Visserligen var membranet tillverkat av metall och isolerat från cylindern, precis som i en modern kondensatormikrofon men extern strömförsörjning var inte möjlig utan här hade man löst det på annat sätt.
Istället användes kopparsprötet. Genom att sända en mycket noggrant avstämd radiovåg på 330 MHz mot kopparsprötet, laddades cylindern/kondensatorn upp. Det ljud som träffade membranet påverkade cylinderns kapacitans och skapade i gengäld även en obalans i kopparsprötet. Denna var direkt proportionell mot ljudet som uppfattades av mikrofonen. Med en känslig mottagare som tog emot retursignalen från kopparsprötet och sedan filtrerade bort den ursprungliga radiosignalen, kunde NKVD (föregångaren till KGB och nuvarande FSB) lyssna på konversationen i rummet. Genom lösningen kunde NKVD även stänga av och sätta på mikrofonen efter eget gottfinnande och från valfri plats vilket gjorde den i princip omöjlig att upptäcka.
Amerikanernas hämnd
Amerikanarna tog sin hämnd genom att låta sin FN-ambassadör Henry Cabot Lodge Jr (5/7 1902 – 27/2 1985), dra ner byxorna på Sovjetunionen inför FNs generalförsamling, genom att visa upp sigillet och mikrofonen den 26 maj 1960, Hela historien kom sedan att kallas: The great Seal Bug Story.
