Babyloniska fångenskapen
Från Rilpedia
Den babyloniska fångenskapen eller babyloniska exilen är en gammaltestamentlig redogörelse om judarnas deportation och exil från det forna konungariket Juda rike till Babylon av och återvändandet därifrån.
Under kungen Nebukadnessars tid blev Babylon ett mäktigt rike och erövrade Juda 605 f.Kr. och befolkningen deporterades i tre olika omgångar till Babylon, dit det var en lång vandring genom öknen. De var inte fängslade utan snarare ofrivilliga kolonister som kunde bedriva näringsverksamhet och utöva, och bevara, sin religion. Framstående judar kunde till och med göra karriär i det babyloniska riket, till exempel Daniel som blev en högt betrodd man vid hovet. Den sista deportationen ägde rum 587-586 f.Kr. då också templet i Jerusalem förstördes. Efter Nebukadnessars död, började riket att falla samman. Babylon erövrades av perserna 539 f.Kr. och en ny härskare, perserkonungen Cyrus II (Kyros II) tog över makten och han kungjorde att ättlingarna till de som deporterats från Juda rike skulle få återvända. 536 f.Kr. De flesta flyttade då, några hade flyttat tidigare. Den babyloniska fångenskapen varade i 70 år räknat från den första deportationen av judar. De hemvändande judarna återuppbyggde också templet i Jerusalem under ledning av Serubabel och det stod färdigt 516 f.Kr. Det var inte alls lika imponerande som Salomos tempel men spelade ändå en stor roll i nationens religiösa liv. Den babyloniska fångenskapen finns skildrar ur olika perspektiv i bl.a Hesekiel, Daniel och Jeremia samt Esra och Nehemja.
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Babyloniska fångenskapen
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
