Antikt grekiskt drama
Från Rilpedia
Antikt grekiskt drama syftar på den teaterkonst som utvecklades i grekiskspråkiga områden under antiken. Teatern hade en viktig funktion i det antika grekland – man diskuterade och lärde sig de dygder och värderingar som var viktiga i samhället.
Innehåll |
Teaterplatsens utseende
Teatrarna undet antiken var stora anläggningar; till exempel hade teatern i Aten hade plats för 17000 åskådare. Spelplatsen var rund och hette orchestra. Längst fram satt präster och andra högt uppsatta personer. En samling byggnader var bakgrund till spelplatsen, de kallades skene. Byggnaderna fungerade som kuliss och omklädningsrum. De hade även vissa tekniska finesser, man kunde hissa ner gudar ovanifrån då de behövdes för att lösa situationer i dramat (deux ex machina). Våld visades aldrig på scen, skådespelarna gick in i skene och rullade sedan ut den ”döde” på en vagn. Jämför till exempel med modern film. I golvet fanns luckor för att hissa upp karaktärer.
Skådespelarna
Alla skådespelare var manliga. De hade stora övertydliga masker och säckiga kläder för att synas. Maskerna var komiska för komedin och mer allvarliga för tragedin. De förstärkte också rösten på skådespelaren genom att munöppningen var trattformad. Genom att byta masker kunde en skådespelare spela många roller. Vid tragedierna hade de höga platåskor. När en man skulle spela en kvinnlig roll använde han lösbröst. Man hade nästan aldrig mer än tre skådespelare på scenen; däremot fanns det en kör i bakgrunden som kommenterade det som hände.
Genrerna
Tragedin
Tragedin utvecklades ur religiös körsång. Ordet tragedi betyder ursprungligen ”getsång” – kören var ursprungligen utklädda till bockar. Antagligen började körledarens spela någon av de gudar och hjältar man sjöng om vilket sedan ledde till utvecklingen av dramat. I början sjöng skådespelarna men sedan började de prata. I tragedinerna förkommer hybris - övermodet. Den som led av hybris bröt mot ordningen i världen och kunde sedan drabbas av nemesis, gudarnas straff. Man trodde på ödet, det var redan förutbestämt hur det skulle gå för tragedins hjälte.
Aristoteles formulerade under antiken en teori för hur tragedin skulle se ut. Enligt honom skulle gestalterna vara både goda och onda så de har inre motsättningar. Spänningen byggas upp till en vändpunkt mitt i dramat peripetin då nya saker avslöjas som gör att dramat leder till den slutgiltiga katastrofen. Under dramat har publiken lärt känna huvudkaraktären och grips av medlidande inför personens öde samtidigt som de lär sig att frukta den högra makten, till exempel ödet och gudarna. Det gör enligt Aristoteles att publiken renas från onda tankar.
Komedin
Komedin utvecklades ut satyrspel som var humoristiska skildringar av saker som händer i gudavärlden. Ofta drev man med aktuella händelser och personer. En av de kändaste komedierna är Lysistrate. Den handlar om hur kvinnorna i Aten ska tvinga männen att sluta kriga genom att vägra att ligga med dem förrän det blir fred.
Dionysosfesten
Dionysos var vinets gud och firades varje vår och höst i Aten med teaterspel. Teatern var en tävling som publiken avgjorde. Man kunde vinna både som pjäsförfattare och skådespelare. Man vann en lagerkrans; äran var viktig. Varje tävlande dramatiker skrev tre tragedier och en komedi. Festen var viktig för att sammanhållningen på Attica, den grekiska halvö som dominerades av Aten. Dessutom visade dramerna vilka värderingar som skulle råda i samhället.
