Från Rilpedia

För andra betydelser, se Omega (olika betydelser).

Grekiska alfabetet
Enhetsalfabetet
Α α Alfa			Ν ν Ny
Β β Beta			Ξ ξ Xi
Γ γ Gamma			Ο ο Omikron
Δ δ Delta			Π π Pi
Ε ε Epsilon			Ρ ρ Rho
Ζ ζ Zeta			Σ σ ς Sigma
Η η Eta			Τ τ Tau
Θ θ Theta			Υ υ Ypsilon
Ι ι Jota			Φ φ Phi
Κ κ Kappa			Χ χ Chi
Λ λ Lambda			Ψ ψ Psi
Μ μ My			Ω ω Omega
Extra tecken i äldre alfabet1
Digamma			Koppa
Stigma			Sampi
Heta
1 Källa: Nationalencyklopedin

Omega (grekiska ωμέγα oméga, egentligen ’stort o’) (versal: Ω, gemen: ω) är den tjugofjärde och sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Dess uttal var i klassisk grekiska ett långt å-ljud [o:]. I modern grekiska är det en kort vokal, [o]. Någon motsvarighet i det latinska alfabetet finns inte.

I det joniska talbeteckningssystemet hade det värdet 800.

Namnet betyder stort o och användes för att skilja den från omikron, litet o.

Inom elektricitetsläran symboliserar Ω ohm, som är enheten för resistans. Konduktans, som är det inverterade värdet av resistansen, betecknas ibland mho, det vill säga ohm baklänges, och med ett upp-och-nervänt omegatecken: ℧. SI-enheten för konduktans är dock formellt Siemens, S.

Inom sannolikhetsläran symboliserar Ω utfallsrummet.

På kartor symboliserar omega-tecknet grottor. [Sveriges Speleologförbund] http://www.speleo.se/ som sysslar med grottforskning har tecknet som sin logotyp.[1]