Vågmästare

Från Rilpedia

Version från den 26 april 2009 kl. 12.45 av Njaelkies Bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Vågmästare kallas ett parti eller en person som i ett omröstningsläge har den avgörande rösten (rösterna) (eftersom ingen av de andra parterna har majoritet) och därmed kan bestämma vem som ska få den avgörande makten.

Det ursprungliga och riktigare uttrycket för denna position är "tungan på vågen", medan en vågmästare egentligen är ett parti som verkligen innehar makten (t ex leder en regering), men inte den absoluta majoriteten. Därför tvingas vågmästaren att anpassa sin politik än åt det ena, än åt det andra hållet, för att bildligt talat "inte tappa balansen när vågen tippar över åt något håll".

En ställning som tungan på vågen kan innebära, att även ett litet parti kan få väldigt stor makt. Somliga menar att det är en brist i det demokratiska systemet att ett parti med litet stöd i valmanskåren kan ha så oproportionellt stor makt, medan andra anser att detta är något man få leva med och att det rent av kan vara till fördel för demokratin att inte bara de stora har inflytande.

Man kan även hävda att de stora partierna tillåter sig bli beroende av vågmästare, vilket de ingalunda behövt. Ute i Europa är det exempelvis inte helt ovanligt att konservativa och socialdemokrater bildar koalitioner i just detta syfte.

I Sverige är det framförallt Miljöpartiet de Gröna som mellan valet 1998 och 2006 varit tungan på vågen. Tidigare har även Centerpartiet och Folkpartiet i någon mån varit tungan-på-vågen-partier, liksom Ny demokrati under sin tid i Riksdagen 1991-1994.

Ordet "vågmästare" är känt sedan 1500-talet. Vågmästare var "en person som förestod allmän våg och svarade för vägningens riktighet". På 1920-talet började ordet användas bildligt i politiken. Liberalen C G Ekman ledde en regering som hankade sig fram genom att stödja sig än åt vänster, än åt höger. Han sades vara vågmästare och föra vågmästarpolitik.

Även folkpartiregeringen under Ola Ullsten 1978–79 kan i någon mån sägas vara en äkta vågmästare, då den manövrerade mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna i främst energifrågan.



Personliga verktyg