Från Rilpedia

Victor Emanuel Lennstrand, utilistisk agitator. Född i Gävle 30 januari

1861, död 31 oktober 1895. Föräldrar: kopparslagaren Claes Johan Lennstrand och hans hustru Eva.

Född och uppfödd i ett frireligiöst hem, uppges han ytterligare under studietiden tagit intryck av sin lärare, lektor Waldenström, och lovat sin döende mor att utbilda sig till missionärens kall. Detta blev också så, men i en helt annan riktning, än han då tänkte sig. Student i Uppsala 1881, bragtes han nämligen snart genom läsningen av Channings m.fl. skrifter till tvivel om Kristi gudom och andra av kristendomens grundläror, och med sin något sekteriska anläggning förvandlades han snart till en lika fanatisk fiende till kristendomen, som han förut varit villig att offra sig i dess tjänst. Under sin följande vistelse i Uppsala till 1887 utgav han en tidning vid namn Sveriges Ungdom och några samlingar av tendenser och aforismer, vilka bär prägel av ungdomlig omogenhet och föga utvecklad originalitet. Äntligen kände han sig mogen att rikta det slag mot kristendomen, som han länge längtat efter, och höll 27 september 1887 i Uppsala ett religionsfientligt föredrag, som innehöll föga eller intet nytt annat än våldsamheten i angreppet och att Lennstrand vände sig ej till de bildade utan till folkets bredare lager. Tack vare den omständigheten, att stadens polismästare, friherren Raab, förgäves sökte få till stånd ett åtal mot Lennstrand, blev hans namn med ens bekant, något som han begagnade sig för att driva propaganda för sina åsikter. Han drog nu landet omkring med föredrag, överallt mötande kristendomsförkunnarna på deras egen mark, och blev en slags ateistisk bibeluttolkare med lättvunnen seger mot alla motståndare, som inte ville eller kunde lägga den historiska synpunkten på de kristna urkunderna. Han fann sin publik företrädesvis inom folkets djupa led, och den av honom startade rörelsen var på god väg att bli en verklig folkrörelse, när Lennstrands hälsa bröts av den nervslitande kampen. Med stigande oro såg också myndigheterna densamma, allrahelst sedan den 1 april 1888 i Stockholm stiftats "Utilistiska samfundet" med Lennstrand som självskriven ledare. Sällskapet, som i sitt program förklarade, "att detta livet vore det enda, om vilket vi veta någonting", angav som sitt mål att bekämpa all tro på något övernaturligt och agitera för statskyrkans avskaffande. Det skaffade sig också 1889 ett eget organ Fritänkaren, som av Lennstrand redigerades till dess nedläggande 1894.

Som medel i kampen mot Lennstrand sökte först motståndarna att om möjligt hindra honom att få hyra lokaler och, när detta inte lyckades, började man se sig om efter det gamla medlet mot obekväma sanningssökare: lagens straff, varvid man först drog fram "hädelse"-paragrafen, och där denna inte kunde tillämpas, den sedan 1821 ej åberopade straffbestämmelsen för "förnekelse av den rena evangeliska läran". Efter den sistnämnda dömdes Lennstrand hösten 1888 av Svea hovrätt till tre månaders fängelse och liknande straff blev också under den närmaste framtiden honom tillmätt av åtskilliga domstolar. Under föga mer en ett år blev han sju gånger åtalad runt om i landet, under vilken tid han visade sina bästa sidor med i bredd med åtalen växande mod och hänförelse. Då han kom ut ur ett fängelse, nästan på väg till ett annat, höll han dessa nya föredrag, vilka inbragte honom ytterligare åtal: "Hvarför uppträder jag mot kristendomen?", "Hvad har myndigheterna uträttat med sitt straff?", "Vad jag sagt och vad jag inte sagt", m.fl. Ingen kan tvivla på att Lennstrand ärligt stod bakom sina ord, och med martyrens fasthet trotsade han alla åklagare och domare att kunna binda hans ord. Hösten 1889 insattes han på Långholmen, med en lång fängelsesejour framför sig. Hans överretade nerver försatte honom snart i ett tillstånd, varur det snart blev nödvändigt att med användande av kunglig nåd befria honom. Han frigavs våren 1890, men hans hälsa repade sig aldrig fullständigt. Han fortsatte dock att, även om i vida mindre hänsynslöst, hålla föredrag i huvudstaden, vilka så småningom även började omfatta politiska ämnen, i vilka Lennstrand ställde sig på yttersta vänsterns ståndpunkt. Han valdes också till medlem i den första "folkriksdagen" 1893. En ovanlig sjukdom, svampbildning i höften, förlamade under hans sista år fullständigt hans krafter och lade honom slutligen i graven i Gäfle 31 oktober 1895.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).