Från Rilpedia

Tredje statsmakten är ett uttryck som beskriver massmedia i Sverige, granskarnas roll i ett samhälle. Första och andra är den lagstiftande och verkställande makten, alltså riksdag och regering.

Uttrycket är en unik svensk modifiering av Fjärde statsmakten, (fourth Estate) som används utomlands — och inte är ovanlig på svenska heller.

Tredje eller fjärde statsmakt?

Den ursprungliga versionen refererar till Montesquieus maktdelningsprincip som utöver den lagstiftande och verkställande makten räknar med den dömande makten som en likvärdig statsmakt.

I enlighet med Montesqiueus läror har många länder, bland annat USA och Storbritannien, annorlunda statsbildningar där den dömande makten är mycket mer fristående från den lagstiftande och framför allt från den verkställande makten än den är i Sverige och därför går den dömande makten under ett eget namn. I Sverige har domare, även domarna i de högsta instanserna Regeringsrätten och Högsta Domstolen, inte alls samma fristående ställning som i till exempel USA och Storbritannien utan är beroende av den verkställande maktens, regeringens, välvilja för befordringar lönesättning med mera.

De svenska maktförhållandena har kritiserats bland annat av juristen Krister Thelin som i Sverige som rättsstat säger att ”Den tredje statsmakten i svensk tappning bör inse att den är den fjärde, och handla därefter”.^[1]

Uttryckets uppkomst

Uttrycket Fjärde statsmakten som beskrivning på pressen finns första gången belagt hos Thomas Carlyle som i boken Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien (1841) skrev:

Burke sade att det i parlamentet finns tre riksständer; men uppe på reporternas läktare sitter ett fjärde stånd som äger mycket större makt än de andra.^[2]

I detta sammanhang åsyftades de tre ständerna, som i 1700-talets Frankrike hade skilda kammare i parlamentet men i England organisatoriskt var uppdelade i ett tvåkammarparlament.

Jean-Jacques Rousseau hade tidigare talat om pressen som statens fjärde stöttepelare.^[3]

Referenser

1. ↑ Elise Claeson: Sverige som rättsstat Finanstidningen-Kultur, våren 2001.
2. ↑ Thomas Carlyle: Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien, s. 240. Stockholm 1901, Gebers. Den engelska texten till kap. 5: The Hero as Man of Letters. Johnson, Rousseau, Burns
3. ↑ Martin Löffler: "Der Verfassungsauftrag der Publizistik", i Publizistik 5/1960, Festschrift für Emil Dovifat, s. 197-201.