Från Rilpedia

I teoretisk fysik är strängfältteori ett förslag till att definiera strängteori på sådant sätt att den inte är bakgrundsberoende. Strängfältsteori kan ses som en kvantfältteori med många fält som förenas i en sträng. Sammanställning av strängarna ger Feynmandiagram med mjuka övergångar utan oändligheter i övergångarna. Diagrammen kan beskrivas som ”tuber” som fördelar sig. Strängfältteorin kom som en naturlig fortsättning på kvantfältteorin, när man angrep problemet med kvantgravitation genom att låta alla krafter och partiklar identifieras med stående vågor på en sluten fundamental sträng med längden 10^-35 m. Strängen generaliserade de punktpartiklar som som vanlig kvantfältteori är associerad med.

Klassisk strängfältteori kunde inte användas vid utvecklingen av supersträngteorin, eftersom det tillkom bran, ytor i teorin. Eftersom klassisk strängfältteori förutsätter att strängar är det minsta objektet, så passar inte dualitet in i teorin. I klassisk strängfältteori går det inte att koppla ihop de olika strängteorierna till en teori.

Det finns flera versioner av klassisk strängfältteori bl.a.

• boundary string field theory, en bosonisk strängteori.
• cubic theory Witten (1986), en variant av en Chern Simon-teori.

Edward Witten beskrev 1989 hur teorin kan användas för att beräkna invarianter av knutteori (slingkvantteori). I slutet av 1990-talet så blev de båda teorierna betydelsefulla för förståelsen av tachyonkondensation. Ett viktigt matematisk verktyg för beskrivning av strängfältteori är Becchi-Rouet-Stora-Tyutin (BRST), som är en differentiell geometrisk ansats för att få beräkningar av ”tuber” fria från anomalier då spökvariabler neutraliseras.

Referenser

• Naohisa Ogawa, Pedagogical Introduction to Hamiltonian BRST formalism[1]
• Witten E. 1989 The search for higher symmetry in string theory
  Publicerat i Phil. Trans. R. Soc. London A 329, sidorna 349-357 [2]
• Witten E. 1986, Non-commutative geometry and string field theory
  Publicerat i Nuclear Physics B, volume 268, issue 2, may 1986, pages 253-294
• S.-S. Chern and J. Simons, Characteristic forms and geometric invariants, Annals Math. 99, pages 48-69(1974)