Från Rilpedia

En personsökare är en mobil terminal (superheterodynmottagare) för mottagning av radiomeddelanden.

Vanligtvis är kommunikationen enkelriktad, simplex, vilket gör att mottagaren ej behöver en komplicerad och dyr radiosändare med tillhörande strömförsörjning, till skillnad från till exempel en mobiltelefon som drar betydligt mer ström.

Personsökartekniken utvecklades ursprungligen under 1950-talet i USA och har sedan dess utvecklats löpande.

Personsökarsystemet är alltså väl beprövat och har därför en hög tillförlitlighet och robusthet.

Eftersom personsökaren inte sänder ut några radiosignaler lämpar den sig väl i miljöer som är känsliga för störningar, till exempel på sjukhus och i teknikintensiv fabriksmiljö.

En personsökare är vanligtvis i fickformat men byggs även in i pennor eller armbandsklockor. Dessutom kan en personsökarmodul byggas in i ett större datorsystem för att styra maskiner och processer.

Tidigare har personsökare använts av privatpersoner men nu är de stora användargrupperna Polis, militär, Räddningstjänst, ambulanspersonal, låssmeder, hissmontörer med flera vilka är beroende av den överlägsna tillförlitligheten hos personsökarsystemet.

Det finns primärt tre mottagartyper att välja mellan:

Textmottagare - kan ta emot både numeriska- och textmeddelanden

Numeriska mottagare - enklare mottagare som tar emot siffror

Maskinstyrningsreläer - för specialanvändningar för att styra elektriska enheter

Det finns även personsökare med färgskärm. Se bild till höger för exempel på en sådan.