Neutrinooscillationer

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Neutrinooscillationer är ett fenomen i elementarpartikelfysiken som innebär att neutriner, som kan skapas och detekteras i tre väl definierade skilda slag (aromer) kan ändra karaktär på väg från källa till detektor.

Neutrinooscillationer kan inträffa om elektron-, myon- och tauneutriner har olika massa, vilket innebär att de inte alla kan vara masslösa. I partikelfysikens standardmodell är neutrinerna exakt masslösa. Vittnesbörd om neutrinooscillationer är därför ett tecken på ny fysik bortom Standardmodellen.

Innehåll

Observationer

Betydande belägg för neutrinooscillationer har insamlats från ett flertal källor, över ett vitt spann neutrinoenergier och med skilda detektortekniker.

Oscillerande neutriner från Solen

Det första experimentet som lade märke till effekterna av neutrinooscillationer var Ray Davis' Homestake Experiment, i vilket han observerade ett underskott i flödet av solneutriner med hjälp av en detektor fylld med 600 ton klorinlösning. Detta gav upphov till det så kallade Solneutrinoproblemet. Flera följande radiokemoiska och vattenbaserade Tjerenkovdetektorer bekräftade underskottet, men neutrinooscillationer hade ännu inte definitivt identifirats som upphovets källa. Detta skedde först med att SNO visade upp klara belägg på neutrinoarombyten.

Solneutriner har energier under 20 MeV och färdas en astronomisk enhet mellan källa och detektor. Vid energier över 5 MeV, äger solneutrinooscillationerna rum inuti Solen genom en resonans känd som MSW-effekten, en process som skiljer sig från oscillationerna i vakum.

Atmosfäriska neutrinooscillationer

Stora detektorer som IMB, MACRO och Kamiokande II registrerade en underskott i kvoten mellan flödet av myon- och elektronarom hos atmospfäriska neutriner. Super Kamiokande experimentet uppvisade en mycket hög precision vid mätning av neutrinooscillationer inom ett energiområde från några hundra MeV till ett fåtal TeV med jordradien som baslinjelängd.

Oscillerande neutriner från kärnreaktorer

Många experiment har letat efter oscillationer hos elektron-antineutriner som producerats i kärnreaktorer. Mycket noggranna iakttagelser av oscillationer hos neutriner från reaktor har skett med KamLANDexperimentet. Neutriner producerade i kärneaktorer har energier i samma intervall som solneutriner, ett fåtal MeV. Dessa experiment sträckte sig från tiotals meter till över 100 km baslinjelängd.

Oscillationer i neutrinostrålar

Neutrinostrålar från en partikelaccelerator erbjuder den bästa kontrollen på de neutriner som studeras. Många experiment har genomförts med neutriner av några få GeV energi och flera hundra km baslinjelängd för att undersöka samma sorts förändringar, som uppträder vid atmosfäriska neutrinooscillationer.

Resultatsammandrag

Försöken visade ett underskott på solneutriner, vilket finns samlat av Giunti & Kim (2007).[1]. Energitröskeln visar att den delen av neutrinoexperimentens energispektrum är känslig. Kvoten \frac{R^{esp}}{R^{\mathrm{BP04}}_{\mathrm{bf}}} är förhållandet mellandet det flöde av neutriner som mätts och det som beräknats teoretiskt. α = e,μ,τ

Experiment År Reaktion Energitröskel (MeV) \frac{R^{esp}}{R^{\mathrm{BP04}}_{\mathrm{bf}}}
GALLEX/GNO 1991-1996/1998-2003 \nu_e+{}^{71}\mathrm{Ga}\to{}^{71}\mathrm{Ge}+e^- 0,233 0,529±0,042
SAGE 1990-2006 0,540±0,040
Homestake 1970-1995 \nu_e+{}^{37}\mathrm{Cl}\to{}^{37}\mathrm{Ar}+e^- 0,814 0,301±0,027
Kamiokande -1995 \nu_\alpha+e^-\to\nu_\alpha+e^- 6,7 0.484±0.066
SK 1996-2001 4,7 0,406±0,014
SNO - D2O 1999-2001 \nu_\alpha+d\to p+p+e^- 6,9 0,304±0,019
\nu_\alpha+d\to p+n+\nu_\alpha 2,224 0,879±0,111
\nu_\alpha+e^-\to\nu_\alpha+e^- 5,7 0,413±0,047
SNO - NaCl 2001-2003 \nu_e+d\to p+p+e^- 6,9 0,290±0,017
\nu_\alpha+d\to p+n+\nu_\alpha 2,224 0,853±0,075
\nu_\alpha+e^-\to\nu_\alpha+e^- 5,7 0,406±0,046


Teoretiska överväganden

Uppslaget om neutriners aromoscillationer lades fram 1957 av Bruno Pontecorvo med en kvantitativ modell tio år senare.

Sol och atmosfäriska neutrinoexperiment visade att neutrinooscillationer beror på en ojämn kamp mellan arom- och massegentillstånd hos neutrinerna. Det är därför inte meningsfullt att ange annat än en övre gräns för deras respektive massor. En mätning kan ge vilket som av tre värden. Sambandet mellan dessa egenvärden, den leptoniska blandningen, ges generellt för tre (eller flera) neutriner av den så kallade Maki-Nakagawa-Sakata matrisen (MNS-matris). Övergångssannolikheterna för neutrinooscillationer med tre aromer är komplicerade uttryck.

Formalismen kan dock enklare belysas a la Pontecorvo med utgångspunkt från endst två egentillstånd.[2] Övergångssannolikheten för neutrinooscillationer med två aromer kan då skrivas


 P(\nu_e \rightarrow \nu_\mu) = \sin^2 \left(\frac{\Delta(m^2)L}{4E_\nu} \right)\cdot \sin^2 \left(2\Theta_m \right)

där Δm2 är masskvadratdifferensen, L är baslinjelängden, Eν är neutrinoenergin och Θm är blandningsvinkeln.

Blandningsvinklar och neutrinomasskvadratdifferenser är fundamentala parametrar i neutrinooscillationsexperiment.


Noter

  1. Giunti & Kim (2007) sid 369
  2. Griffiths (2008), Kapitel 11: Neutrino Oscillations.

Referenslitteratur

Externa länkar

Se även

Personliga verktyg