Lagrangepunkter
Från Rilpedia
Lagrangepunkter, uppkallade efter Joseph-Louis Lagrange, är punkter i ett roterande system med två stora himlakroppar, till exempel jorden och solen, där deras gravitation tar ut varandra på ett sådant sätt att ett mindre föremål som befinner sig i en Lagrangepunkt har samma omloppstid som den näst största himlakroppen. Därmed kommer den minsta och den näst störst himlakroppen alltid att vara stationära i förhållande till varandra. Varje system har fem sådana punkter, som brukar kallas L1, L2, L3, L4 och L5. Platser som kan utnyttjas för placering av stationära satelliter eller rymdstationer är till exempel vid L2.
Endast L4 och L5 är stabila (om den mindre kroppens massa är tillräckligt mycket mindre än den störres), vilket betyder att en satellit på någon av dessa punkter stannar kvar trots smärre störningar. De övriga punkterna är dynamiskt instabila, vilket innebär att om ett rymdobjekt på L1-L3 stöts till lite lätt, så försvinner den bort från punkten och går in i en egen bana runt himlakropparna.
Lagrangepunkterna har betydelse för rymdforskningen. Idag finns vid jordens L1-punkt två observatoriesatelliter: SOHO, som utför fjärrmätningar av solen, och ACE, som mäter solvinden. I jordens L2-punkt ligger WMAP-satelliten som mäter den kosmiska bakgrundsstrålningen.
I punkterna L4 och L5 kan himlakroppar samlas. Det första exemplet som upptäcktes var Trojanerna i Jupiters bana, som fått namn efter hjältar ur Iliaden. Därav kallas sådana himlakroppar för trojanska asteroider eller trojanska månar, och punkterna för trojanska punkter. I jordens L4 och L5 finns stora mängder interplanetärt stoft samlat.
