Jetboy
Från Rilpedia
Jetboy är ett amerikanskt glamrock/hårdrock-band, som hade sin storhetstid på den amerikanska västkusten under mitten och slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Trots massiv mediahype under deras första år och flitig rotation på MTV:s Headbanger's Ball, lyckades Jetboy aldrig leva upp till samma storhet som de samtida grupperna Guns N' Roses, Mötley Crüe, Hanoi Rocks eller Poison. Medlemsbyten och strul med skivbolagen gjorde att när Jetboy var klara att slå igenom ordentligt, var det redan kört för glamrocken, och grungen slog hårgrupperna av spelbrädan. I och med glam- och hårdrockens pånyttfödelse på 2000-talet, återförenades gruppen och planerar nu en ny studioskiva. Namnet Jetboy kommer från en låt av The New York Dolls.
Innehåll |
Biografi
Tidigt 1980-tal: på jakt efter kontrakt
Det är lätt att avfärda Jetboy som en senkommen avkomling till grupper som Poison och Mötley Crüe, men faktum är att bandet grundades redan under hårmetallens gryning, år 1983. Hanoi Rocks influenser på musikvärlden i USA började göra sig synliga och ett ungt Mötley Crüe öppnade upp dörrarna för en ny typ av stil i Los Angeles.
Fröet till Jetboy såddes av gitarristerna Billy Rowe och Fernie Rod (vars farfar Fernando Rosas var en berömd balladsångare i Mexico på 1950-talet) i San Francisco. Efter en tids jammande stötte de på en gammal bandkompis till Rowe, trummisen Ron Tostenson och kallade in basisten Todd Crew. Den sista, och avgörande, länken var sångaren och festaren Mickey Finn, en före detta punkare från New Jersey. 1984 debuterade de i Los Angeles och blev genast favoriter, vars förband inkluderade senare storheter som Guns N' Roses och Poison.
Jetboy blev minst lika kända för sin look, som för sin musik. Finn hade lagt sig till med en stor blond tuppkamm och gruppens utstrålning var betydligt tuffare och råare än de spandex-bands som började dyka upp i varje gatuhörn av staden. Bilder av Jetboy frekventerade musiktidningarna och rockscenen väntade ivrigt på debutskivan.
Men för medlemmarna var 1980-talets Hollywood en tuff omgivning. I rockkretsarna flödade spriten och drogerna och speciellt för basisten Todd Crew blev det för mycket att handskas med. Trötta på Crews vilda livvstil, sparkade resten av gruppen honom år 1987. Han fick genast ett erbjudande att spela i Junkyard, men valde att i stället ta ett jobb som roadie för Guns N' Roses, vilket ledde till hans död i en överdos av narkotika under en fest med bandet i New York samma år.
Genombrott lite för sent
Resten av gruppen var chockade av Crews död, men hade redan då bollen i rörelse. Den nya basisten var ingen annan än bandets gamla idol, glamrockveteranen Sam Yaffa från Hanoi Rocks. För gruppen var det en lyckospark att få med honom i leden, och för fansen gav det bandet ännu mer legitimitet. Jetboy skrev på ett skivkontrakt med Elektra Records och började spela in skivan för att ge ut den i januari 1988. Men i december 1987 lades hela Elektras produktion på västkusten ner, och Jetboy sparkades från bolaget. I det skedet var skivan så gott som färdig för tryck. Warner Bros. gav dem en chans att ge ut skivan, men krävde då att alltihop skulle spelas in på nytt, vilket bandet inte gick med på. Först i oktober kunde skivan Feel The Shake släppas på MCA.
Då hade redan Guns N' Roses och Poison exploderat i popularitet, och det fanns litet utrymme för ännu ett band av sama kaliber. Den långa väntan och det stora medieuppbådet kring Jetboys skivbolagsaffärer tärde också på bandets popularitet. Många kritiker menade också att musiken på plattan inte lyckades leva upp till förväntningarna som hade skapats av gruppens mediahype och liveuppträdanden. Musiken var visserligen råare, skräpigare och punkigare än än den genomsnittliga glamrocken, men lyssnarna hade väntat sig ett nytt Guns N' Roses, och partylåtar som Feel The Shake och Make Some Noise bleknade snabbt i jämförelse med Welcome To The Jungle och Paradise City. Skivan blev ingen total flopp, men nådde inte högre än till nummer 138 på Billboard, vilket trots allt var rätt bra, med tanke på att bandet var mer eller mindre okänt utanför Kalifornien.
Utträngd av heavy
1988 och 1989 blev trots allt rätt bra år för bandet, som fick god press och musikvideor på MTV. Men musikvärlden förändrades, hårdrock och heavy metal knuffade glamrocken i skymundan och grunge och alternative rock var på stark frammarsch med flaggskepp som Soundgarden, Alice In Chains, Mudhoney, Pixies och Sonic Youth. Jetboy förstod att de var tvungna att förändra sitt koncept för att klara sig, och började spela en tyngre och mörkare musik, med influenser från grupper som Lords of the New Church och Stray Cats. Musiken blev bluesigare och tyngre. Basisten Sam Yaffa hängde med så länge skivinspelningen pågick, men missnöjd med bandets nya riktning, såg han vartåt det barkade, och hoppade av strax innan Damned Nation släpptes sommaren 1990 för att arbeta med sin forna kollega Michael Monroe. Charles Norman kom in som ersättare.
Skivan floppade och i och med den dåliga framgången började också klimatet inom gruppen förändras. Skivbolaget blev en av stötestenarna igen. Tre månader efter att skivan släppts, köptes MCA upp av Sony Music och efter några konserter med Vixen, Electric Boys och Quireboys, drog Sony in turnéfinansieringen. Då hoppade också Norman av, följd av trummisen Tostenson, som ersattes av Rick Davis. 1991 spelade Jetboy in några demolåtar med basisten Bill Fraenza, men långsamt imploderade gruppen på sig själva.
År 1993 flyttade Finn, Rod och Rowe tillbaks till San Francisco och grundade bandet Mindzone, men en musik som kunde spelas på samma konserter som Prong och Machine Head. 1996 dog också det bandet, och medlemmarna splittrades till olika projekt.
Comebacken
Intresset för Jetboy har genom genial marknadsföring av Rowe ändå hållits uppe under hela 1990- och 2000-talen. Sedan 1998 har en uppsjö av tidigare opublicerat material släppts med jämna mellanrum. En hel del av musiken daterar till tiden för Sam Yaffa kom in i bilden, och vissa släpp är liveinspelningar, covers och samlingar av obskyra demolåtar. Det finns de som menar att de gamla låtarna som gjordes före 1988 hör till bandets allra bästa produktion.
År 2005 kontaktades bandet av Cleopatra Records ägare Brian Perera, som hade släppt ett Jetboy-samlingsalbum 1999. Bolaget höll på att sätta ihop en uppföljande cd-box till boken Hollywood Rocks, som dokumenterade rockscenen på Sunset Strip under 1980-talet. Han undrade om Jetboy kunde återförenas för en konsert på skivsläppet, och det ledde till att Finn, Rowe, Rod och Tostenson igen samlades, den här gången med basisten Michael Butler. De gamla vapendragarna gillade att spela tillsammans så mycket att resten gick av bara farten. Det blev fler konserter och ett samlingsalbum med två nyinspelade låtar och en tillhörande DVD kommer att släppas i oktober 2007. Det finns planer på en turné och ett studioalbum.
Medlemmar
1993-1987
- Mickey Finn - sång
- Billy Rowe - gitarr
- Fernie Rod - gitarr
- Todd Crew - bas
- Ron Tostenson - trummor
1987-1990
- Mickey Finn - sång
- Billy Rowe - gitarr
- Fernie Rod - gitarr
- Sami Yaffa - bas
- Ron Tostenson - trummor
1990-1991
- Mickey Finn - sång
- Billy Rowe - gitarr
- Fernie Rod - gitarr
- Charles Norman - bas
- Ron Tostenson - trummor
1991-1993
- Mickey Finn - sång
- Billy Rowe - gitarr
- Fernie Rod - gitarr
- Bill Fraenza - bas
- Rick Davis - trummor
2005-
- Mickey Finn - sång
- Billy Rowe - gitarr
- Fernie Rod - gitarr
- Michael Butler - bas
- Ron Tostenson - trummor
Diskografi
- Feel the Shake (1988)
- Damned Nation (1990)
- Day in the Glamourous Life (1999)
- Lost & Found (1999)
- Make Some More Noise (1999)
- One More for Rock and Roll (2002)
- The Glam Years (Släpps oktober 2007)
Källor
- Historia med Billy Rowe (engelska)
- The Jetboy Story av Frank Meyer (engelska)
