Harald Hjalmarson
Från Rilpedia
Texten från svenska Wikipedia
Harald Hjalmarson, född 14 juli 1868, död 16 december 1919, var en svensk militär som utnämndes till överstelöjtnant 1916 och generalmajor 1918. Han var far till Jarl Hjalmarson.
Hjalmarson tog officersexamen 1889 och gick i kadettskola 1892 - 1894. Från 1911 till 1915 var Hjalmarson general i det persiska gendarmeriet. Dessa styrkor bestod av sex regementen, två som var förlagda nära Teheran och fyra som bevakade karavanvägarna. Styrkorna leddes av 36 svenska officerare och bestod av sammanlagt 8 900 man.
År 1918 blev Hjalmarson chef för den svenska brigaden vid inbördeskriget i Finland. I sina memoarer delger han inställningen till krigsdeltagandet:
| ” | Det är i ljuset av denna förgätenhet av vårt ädlaste pliktbud och mot bakgrunden av hjärtats bjudande imperativ för ett folk, som ej glömt sin forntid, som man har att se enskilda svenskars frivilliga deltagande i Finlands frihetsstrid. Det var ett uttryck av brinnande harm mot det officiella Sveriges likgiltighet, och än mera mot de mäktiga händer, som lade hinder i vägen för dem, vilka verkligen ville hjälpa i en kamp, som borde hava varit allas, men blev blott ett fåtals. | ” |
|
— Hjalmarson 1919, s. 348 |
||
Bibliografi
- Mina krigsminnen från Finland (1919)
Källor
- Hjalmarson, Harald, Mina krigsminnen från Finland (1919)
