Från Rilpedia

RMS Lusitania
Klass
Typ	Ångfartyg
Systerfartyg	RMS Mauretania
Registreringshamn	Mall:Landsdata Storbritannien Liverpool, Storbritannien
Historia
Byggnadsvarv	John Brown & Co Ltd. i Glasgow
Kölsträckt	maj 1905
Sjösatt	7 juni 1906
Tagen i bruk	7 september 1907
Öde	Sänkt 7 maj 1915
Tekniska data
Tonnage	31 550 ton
Längd	240 m
Bredd	27 m
Fart	25 knop (46,3 km/h)
Passagerare	Totalt 2 198 552 första klass 460 andra klass 1186 tredje klass

RMS Lusitania var ett brittiskt passagerarfartyg i rederiet Cunard Line byggt 1905-1906. När det sjösattes var det världens största fartyg. På sin sista färd lämnade Lusitania New York den 1 maj 1915. Fartyget blev den 7 maj torpederat av en tysk ubåt (U-20) vid "Old Head of Kinsale" utanför Kinsale på Irland. 1198 av de 1959 personerna ombord dog vid förlisningen. Fartyget fraktade dock inte bara passagerare utan även ammunition, vilket är den troliga förklaringen till att U-20:s enda avfyrade torped fick en så enormt kraftig effekt på detta enorma fartyg. Enligt vittnesmål bl.a. från fartygets befälhavare kapten Turner (som ovanligt nog för sjömän vid denna tid var en duktig simmare, han lär har simmat 3 timmar innan han kom i land) och överlevande passagerare träffades Lusitania av en enda torped. Endast sekunder därefter inträffade en mycket kraftigare explosion. Fartyget fick slagsida och gick under endast 18 minuter efter torpederingen. Även U-20s befälhavare kaptenlöjtnant Walter Schwieger lär uppgivit och infört i loggboken att endast en torped avfyrades.

Innehåll 1 Förspel 2 Politiska konsekvenser 3 Litteratur 4 Externa länkar

Förspel

Efter första världskrigets utbrott den 1 augusti 1914, anslöt sig Storbritannien bara dagar efteråt på den fransk-ryska sidan, "Ententen" (till vilken bl.a. Italien senare slöt sig). När kriget på västfronten blev till ett stillastående skyttegravskrig beslöt man sig för att blockera all mattransport till Centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern och senare även Turkiet) i syfte att bokstavligen svälta ut fienden. Kejsardömet Tysklands svar blev ett nytt vapen, U-båtar, vilka fick till uppgift att sänka alla fartyg som seglade under Storbritanniens eller dess allierades flagg inom en viss zon, i princip östra Nordatlanten. Detta kom att kallas det oinskränkta u-båtskriget.

Storbritanniens dåvarande marinminister Winston Churchill (som något senare fick sparken efter fiaskot vid Gallipoli vid Dardanellerna) hade låtit det brittiska amiralitetet förstå att en eventuell sänkning av ett passagerarfartyg med amerikaner ombord skulle kunna vara gynnsamt för den egna nationen, eftersom han då räknade med att Förenta Staterna skulle gå med i kriget på ententens sida. Därför gavs bara vaga varningar om var tyska U-båtar befann sig.

Emellertid hade tyska ambassaden i Washington låtit införa en varning i alla dagstidningar som annonserade tidtabeller, där det klart och tydligt stod att även passagerarfartyg på väg till Storbritannien eller dess allierade, riskerade att bli torpederade. Före Lusitanias torpedering tog dock många denna varning som ett tomt hot.

Politiska konsekvenser

Eftersom Lusitanias befälhavare kapten Turner ovanligt nog överlevde katastrofen, försökte amiralitetet få honom dömd för en lång rad brott. Domaren vid sjöförklaringen frikände dock kapten Turner på samtliga punkter. Dock gick han med på amiralitetets önskemål att officiellt ange antalet torpedträffar till minst två, kanske tre. På så vis avslöjades inte den omfattande vapen och ammunitionslasten, vilken i så fall officiellt gjort RMS Lusitania till ett legitimt mål.

Då 128 av de drunknade var amerikaner, ledde fartygskatastrofen till att kravet på att USA skulle träda in i första världskriget för första gången fördes offentligt.

Den amerikanska utrikesministern William Jennings Bryan, fruktade att USA skulle förklara krig, och sa upp sig i protest; men president Woodrow Wilson ville fortfarande inte ge sig in i kriget. Istället skickade han en formell protest till Tyskland. Wilson kritiserades för att vara en fegis i Storbritannien, och en granat som inte exploderade började att kallas en "Wilson".

I september 1915 beslutade Tyskland att upphöra med ubåtskriget. Det återupptogs emellertid i februari 1917. Priset blev då att USA förklarade krig mot Tyskland den 6 april 1917.

Litteratur

• Wetterholm, Claes-Göran: Lusitanias undergång (2005) ISBN 91-518-4438-9

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör RMS Lusitania
  Bilder & media
• LUSITANIA på The Great Ocean Liners
• Lusitania.net - Engelsk sida
• Svensk sida
• [1]